hopelosthead

Igår var en Amazing kväll, för jag såg Suzanne Vega! Jag hade inte hört särskilt många av hennes låtar innan och visste inte vad jag skulle förvänta mig riktigt. Men vi åkte dit (jag, mamma och pappa) och satte oss i den märkliga konsertlokalen som enligt mig mer såg ut som en entre men ok. Vi drack smaklöst vin ur plastglas (det kan ha varit glasens fel inser jag) och alla spillde utom jag, kändes det som, men sen började det. och...wow. Det var absolut top 10 av alla spelningar jag set i hela mitt liv. Suzanne sjöng på sitt karaktäristiska vis, texterna var fängslande och hennes mellansnack var roligt och rörande som sånt ska vara. Hon spelade the Queen and the Soldier (!) och tog önskningar från publiken. Hon sjöng om svartsjuka författare och tarotkort. Men det viktigaste av allt: gitarristen. han...han var...otrolig. Eller snarare kanske arrangemangen var otroliga, men han var ändå spektakulär. Ibland satt jag verkligen med munnen öppen och bara woooow. Marry me, Jerry Leonard. Just kidding, gör inte det. Men lite?

 

Efter denna upplevelse åkte jag hem, vilket var mindre kul. Jag gillar inte att bara åka till något och sen hem igen. jag behöver liksom göra det till ett event på nåt sätt. Det är tydligen något de flesta inte känner ett behov av, men jag gör det åtminstone. men hemma hade jag en bra kväll/natt ändå! Jag lyssnade på Naya Rivera aka Santana Lopez, pratade med Christopher, tänkte på saker, skrev på en låt, var väldigt glad. Det känns som länge sen, fast det säker inte alls var det. Jag har ingen koll. Idag händer inte mycket. Lyssnar på jagged Little pill, dricker chokladmjölk, andas antar jag. Tänker mycket. Vad det nu ska vara bra för.