Att vilja ge något man inte har till någon som inte vill ha det

Jag är utmattad. Jag skakar av ren trötthet och alla intryck. Författarskolan händer like you have no idea. Folk verkar tro att vi är typ tio st, men vi är 30. Fyra av dem heter Anna. Där finns dessutom både en Hanna, en Nanna, en Johanna och en Joanna. Så...det är lite förvirrande. Alla pratar uppländska av olika slag (inte alla, men många) och jag kan inte höra skillnaden särskilt bra alls. Fast det börjar bli liiite enklare. Jag har suttit i solen och pratat om skrivande på lektionstid. Jag har hittat en sörängselev från förra terminen och vi bondade mycket om olika saker. Fast de gillade inte Sigge! Vem gör inte det? Eller det kanske inte min klass heller gjorde...woops. men jag gjorde. Denna person (en av annorna) bjöd mig på menthos och räddade mitt liv, basically. Alla har berättat om sina bokprojekt och det är helt magiskt! En kvinna i klassen (ita) sa att hon blev rörd av mitt projekt och att hon är så glad att jag går i den här klassen. Så himla fint! Folk skriver olika och har otroligt olika infallsvinklar. Jag har fått några insikter av detta:
1) Författare kan upptäcka sitt skrivande. jag har alltid antagit att alla, liksom jag, föddes skrivande. Så är det inte. Folk upptäcker det på gamla dar. De gör annat, har riktiga jobb. Jag får panik när jag tänker på det.
2) Folk. Antecknar. allt! Jag blir helt förtvivlad när jag ser dem. Holy fuck sluta skriv och lyssna lite bara? Eller typ...bry er mindre? Förstår det irationella, men...bläää.
3) Tid. "hon var gift i 23 år, sen bodde hon i afrika i 18 år..." who even does that? Jag vill inte att så mycket tid ska gå! Jag vill inte byta bana och utvecklas och göra annat sånt. Jag vill inte, vill inte, vill inteee!
 
Kul och peppigt va? jäää. Rubriken är vad en lärare sa om skrivande. So fucking great. Hursomhelst, hejdå.
ps Florences nya låt är kooonst.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0