hopelosthead

Jag kunde ha blivit kultmedlem. Allt finns i mig. Bekräftelsebehovet. Sugs in i karisman och den motstridiga blandningen av kärlek och hat. Jag minns känslan och jag behövde den. Han kunde varit Jim Jones för mig, om du hade velat. Det är skrämmande.

 

Jag kunde varit empatilös. Jag är ignorant och kall, innerst inne. Det kan komma ut. Jag vet ingenting om krig. Jag kan inte känna så starkt. Kan aldrig spegla rösten i telefonen. Jag har aldrig träffat någon som har flytt. Jag flyr hela tiden. Jag låter hjärnan vända sig själv ut och in. Hör om bilder och önskar med allt jag har att jag förstod. Eller att ingen förstod.

 

Jag kan bli missbrukare. Det finns i mig. Längtan efter klarare tankar. Längtan efter bedövning. Allt finns. Jag kanske kan. Men jag får inte.

 

Jag förstår inte min egen hjärna. Blir så förvirrad att våra hem inte är de samma. Att du säger att du ska åka hem och att det inte är till mig du ska. Instinkter. Jag är nog bara trött, jag vet inte. Det är en märklig natt, det här.