where's the finish line?
Du lever i en värld av varför. I den världen kan man prata sig ur nästan allt. Allt är logiskt och kan nystas ut och bli en rak linje. Jag pratar knappt alls längre. Mumlar passiva aggressioner och stänker av sårade känslor. Du suckar och vill inte prata, för du tycker att du har pratat dig ur allt. Eller igenom, antagligen. Jag lever i en värld av vad. Av cause and effect. Där varje händelse slår mig i spillror för att varje droppe får bägaren att rinna över. Du tror att anledningar kan få vattnet att sjunka undan, men det gör det inte. Dina anledningar är för bra. Jag kan inte säga emot. Så jag säger ingenting. Det är nog inte så du ser det. Du tycker att jag tar upp allt för mycket. Du anar inte vad som händer i mitt huvud. ”This is another discution.” ”No, this is every discution.”
Du lever i en värld där tid inte finns. Du lever för en framtid du drömt ihop och brinner för. Du säger till mig att leva i nuet. Du tycker alltså att jag lever i framtiden, oroar mig, och samtidigt att jag stressar. ”You’re the least pacient person I know.” Det säger du säger du? Du vill att tiden ska gå i din exakta takt och att ingen ska bry sig om var i den du är. Tid är en konstant böljande vattenmassa för dig. För mig är tiden linjär. För mig är tiden det värsta jag någonsin kan tänka mig. Du fyller din, min sväljer mig. Jag vill ge dig all min tid men du vill inte ha den. Och samtidigt. Du säger saker som skrämmer mig på djupet. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag kan göra. Antagligen ingenting. Det brukar vara så. Men jag är farligt nära gränsen. This is new. This is scary.
