Ljusår
När jag var liten hade jag en rysk docka. Jag minns att den minsta försvann. Den var odelbar och jag undrar om det gjorde ont. Om hon drömde om att också hon vara hem till någon annan. Precis som jag drömmer nu. Jag undrar om jag skulle känna mig mindre värdelös om någon bodde inuti mig?
När jag var liten sydde jag tofsar. Då förstod jag att om man försöker kan man lära sig vad som helst. Nu ligger jag mest i sängen. Jag minns inte hur man rörde händerna för att sy. Jag saknar att skapa med händerna. Och jag undrar om jag skulle bli starkare om något faktiskt växte på grund av mig?
När jag var liten grät jag ofta. Jag var ett känsligt barn, sas det. Ändå är det nu de vill medicinera bort mig. Det har jag inget emot, egentligen, men varför förstår jag inte egentligen. Och jag undrar: Om jag är ljusår före alla andra, varför gör jag ingenting? Varför skapar jag inget med händerna? Varför bor ingenting i mig?
