hopelosthead

Idag är en ganska viktig dag, faktiskt. Det var nemligen ett helt år sen jag för första gången pratade med han som senare kom att bli Plockahontas, och som nu tydligen inte är det längre. Vilket förhastat beslut, förresten, för han var tydligen inte ett så stort fan av namnbytet. Jag får se hur jag gör, helt enkelt. Hursomhelst har jag alltså haft kontakt med denna fantastiska person i ett helt år! Känns som alla år och samtidigt som ingen tid alls. I can not cope.

 

Han kom hur som helst hit igår, vilket var bra för jag hade inte sett en människa på två dagar eller något. Tyvärr hade jag jättemycket dåliga känslor som jag inte riktigt kunde förstå, vilket resulterade i otrygghet och distans. Vi somnade tidigt och efter att jag hade drömt mig till klarhet vaknade vi och hade nattsamtal i olika omgångar. Jag berättade om mina gamla fanfictions (och tyckte synd om alla som läst dem), han läste dikter för mig och allt blev väldigt fint igen. Jag kom fram till att jag ville resa tillbaka till mitt sextonåriga jag och berätta för henne att det faktiskt inte måste göra ont alls att vara kär. Det kan vara enbart fint. Det måste inte vara emomusik utan kan vara radiopop som låten i rubriken. Det kan vara glitter och leenden och trygghet. Livet, alltså. Nu ska jag...publicera ett lite deppigare inlägg, men ändå inte.