hopelosthead

Idag efter att jag bloggat (och väckt Christopher i en miljon år samt haft bra morgon i en miljon år till) träffade jag officiellt min nya ledsagare, Filippa, för första gången. Jag hade ju träffat henne på lss tidigare men inte på riktigt så att säga. Och det var verkligen en fullträff! Jag skrattade jättemycket, hon skrattade jättemycket, när händer det ens? Vi fikade på stadsparkscafféet och jag åt en jättegod chokladkaka medan hon åt den äckligaste kokostoppen hon ätit i sitt liv. Det ska ju inte vara rättvist liksom. Hon hävdade att inpackade sugrör var oerhört viktigt, jag lovprisade sniglar (särskilt min vinbärssnäcka Jonas som jag hade när jag var liten, rip <3), vi bondade över nästan-förhållanden, hon blev helt upprymd över att jag dejtar en lärare (att jag förklarade att han aldrig varit min lärare hjälpte liksom inte) och allt från busstanter till restaurangetikett avhandlades. Hon är helt enkelt bra! Jag har nog saknat att ha en ledsagare, faktiskt. inser nu att det nog kan vara något jag behöver ibland. Hade liksom...glömt vad det innebar, tror jag? Inte överdrivet smart, men ja. Hursomhelst, ikväll har jag mest suttit här. Druckit äcklig äppeldryck och lyssnat på allt från Kanye West till Barbra Streisand. Som man gör. men nu tänkte jag somna, faktiskt. God natt.

God morgon och sånt!

Jag tänkte först berätta om min fredagskväll, för då träffade jag Saga! Vi sågs i stan och åt middag på "ved", vilket var mycket mer fancy än jag anade. Fast jag åt det mest ofancy de hade, but still. Saga, däremot, åt en pizza med en miljard ostar samt fikonmarmelad. Det sista var dock i en skål bredvid, så hon var tvungen att "ta beslutet att ha sylt på sin pizza två gånger!" Det var väldigt gott, hävdade hon. Jag är skeptiskt till konseptet. Men maten var bra i övrigt, vi vinprovningssmakade vinet till ingen nytta och samtalet handlade mycket om vänskap, allt drama i mitt liv samt naturligtvis språknörderi.

 

Efter detta gick vi hem till mig, vilket var lite jobbigt för mig för sist jag gick hem till mig var ju med Linus och då fick jag panik. Men det gick bra, vi gick på gatan "som de dåliga satmaror vi är" (vi ska ju reclaima ordet satmara, så vi kallar varandra för det ibland) och sa rubriken fast det var mest Saga. Vi kom hit, drack White russians, åt godis och pratade om en massa saker. Saga valde skivor ur min skivsamling ("jag har en ledtråd...jag väljer mellan två tjejer...nä, vänta, det var ju alla...") och vi diskuterade när man blir en riktig person, jobbiga saker i det förflutna (se: föregående onödiga inlägg) och var märkliga.

-Jag ska bara sjunga den här låtraden.

-Bra, då äter jag godis. Så gör båda det vi är bra på.

Hon är bra, Saga. Vi drack också minttu-chokladmjölk, gjord på färdig-chokladmjölk som Saga tydligen worshipat som barn. men ibland måste man faktiskt hälla sprit i sin barndom. Det blev ändå en mycket lugn och städad kväll, som avslutades i rimlig tid.

 

Igår vaknade jag och mådde bra, poäng till mig tack. Jag gjorde inte så mycket på själva dagen, fram till tre då jag åkte in till stan för att träffa en inrest Tiara och hennes dotter Alma! Tiara är alltså hon jag åkte till Stockholm med i mars, så ni har koll. (Jag vet aldrig när jag ska förklara något för er och inte det är faktiskt ett problem. Jag skulle egentligen önska att ni kommenterade och skrev alla jag inte behöver förklara vilka de är, men det är ju lite overkill.) Vi åt på romana, ett italienskt ställe jag aldrig varit på, men som jag alltid borde vara på pga godaste laxpastan i stan! Dessutom den sötaste servitrisen jag sett i hela mitt liv. Var en milimeter från att "ask her out". ...Vi skyller på pride, va? Men lunchen var mycket trevlig. Tiara uppdaterade mig lite om vad som hänt sen sist (jättemycket, visar det sig), vi pratade om albumomslaget och kom till slut överens om en bra idé, jag och Alma (6 år) bondade om att vara rädda för allt (Jag skrämde upp Tiara genom att säga att nej, det växer hon nog inte ifrån) och vi skrattade åt att det lät som om tiara hade två barn när hon först tillrättavisade Alma och sen sa till mig att ta ut handen ur ögat. Jag hade inte lika svårt för att umgås med barn som jag trodde, mest eftersom jag både fick prata engelska och svära om jag så ville. Det behövs tydligen. Efter mycket bussförvirring åkte vi åt varsitt håll och jag fick samtala med en märklig man. Bättre än på vägen dit dock, då jag blev dragen in på bussen eftersom någon högg tag i min hand. Like who does that? Fråga om jag behöver hjälp är ju annars ett bra tips...

 

På kvällen kom hursomhelst Christopher äntligen hem! Han har varit på svincool gitarrfestival nemligen. han var helt överlycklig och pratade på om allt fint som hänt, men jag hade "stenar i bröstet" (aka ångest) så vi gick ut på en promenad. Där såg vi en miljon pokemon-jägare, satt på en parkbänk och hade deeptalks samt blev stoppade av en man som undrade om vi var tyskar eftersom vi pratade engelska, för han ville så gärna prata tyska. ...Alltså så mycket konstigt. 1) varför skulle vi prata engelska med varandra om vi var tyskar? 2) att vi alla tre svenskar pratade engelska...men ja. 3) vem-gör-ens-så? Vi kom sen hem och sov, och det gör han fortfarande men nu tänker jag väcka honom varesig han vill eller inte. (spoiler: Det vill han inte.) Hejdå och sånt!

Du var den enda som kunde säga att allt skulle bli bra. Jag trodde på dig. Det var först idag jag förstod varför: Du bestämde när allt skulle bli bra. Det var upp till dig för du var solen i solsystemet och jag var planeten som cirklade runt dig. Du var mitt enda problem och det är faktiskt ganska relevant för hur allt blev. Du var det enda som fanns och det var alltså upp till dig att säga till när allt skulle bli bra. Det är det såklart inte nu. Jag behöver att någon ska säga just så, men det gör ingen. För det ska liksom inte bli bra. Jag tror bestämt att det ska bli sämre. Det måste nog bli sämre, hur jag nu ska orka med det. du är inte här. du stryker mig inte över håret och du säger inte att allt ska bli bra. För det ska det inte. Det är inte svårare än så.

...men det borde vatt Tony.

 

Efter detta sammanhängande: Hej! Jag har varit på min årliga skåne-trip med syster! Vi började i år med att träffa mormor på stationen. Hon skulle tydligen till Engelholm, för "där finns ju en park...och en båt...så dit måste man ju". Obviously. Men vi åkte till Helsingborg istället, aka min nya hemstad för alltså vad jag älskar den. Det gör Syster också, för hon hittade affären "lakritsboden". Vilken dröm, tyckte hon! Så hon tittade på lakrits, provsmakade lakrits och...köpte en bok om lakrits. Till sig själv! Det krävdes mycket peppande från mig och expediten, men hon gjorde det! Sen åt vi lunch på ett äkta gatukök med mycket goda pommes, innan vi reste vidare till...Engelholm. Där fanns ju en park och en båt, hallå? Dessutom fanns espresso house, och det behövde Syster, för vi skulle dricka "frapelattecino". Detta är i princip synonymt med "en fet drink från espresso house!", säger hon. Så det gjorde vi, medans vi lyssnade på rafflande familjehistorier vid bordet bredvid.

 

Sen åkte vi till resans mål, klippan. Varför? För att billigt hotell, that's why. På vägen lyssnade vi på emil jensens sommarprat. Alltså. Alltså det var det bästa någonsin! Vi skrattade rakt ut på bussen, blev rörda, utbrasst att det var det bästa vi hört och skrattade lite till. Konst var det! När det var slut var vi framme vid hotellet, och det visade sig innehålla en massa våningssängar. Detta ledde till att vi oroade oss över eventuella andra gäster i vårt rum, men det kom inga som tur var. I klippan åt vi sedermera god pizza, handlade Pringles på ett äkta livs (coolt, tyckte jag, det tyckte inte Syster) och åt dessa medans vi lyssnade på podcasts och pratade. Fast pratandet gick sådär.

-så kan man ju inte tycka!

-jo!

-nä!

-jo!

-vänta, jag kommer inte ihåg vad jag sa. Kan vi ha den här konversationen igen?

...Bra, Syster lilla. Vi somnade, vaknade, lekte gissa-fråga-tänka mitt i natten och somnade igen.

 

Dag två inleddes med frukost, som var ganska torftig, och sen åkte vi till Helsingborg igen. Där fikade vi på mitt favoritfik, som tydligen heter ebbas fik och som är ett 50-talsfik. Kakorna är gudomliga, där finns päronsoda, alltså förstår ni varför jag vill flytta till Helsingborg nu eller? (Inte bara därför.) Efter fikat åkte vi hem och sov, men tripen var inte slut för det. För på kvällen åkte vi, tillsammans med pappa, till landskronakarnevalen! Vi skulle gå på ett musikquiz, var det tänkt. men...det var inte ett musikquiz alls. Det var ett coverband som brölade sig igenom låtar (mycket roligt när det var tex shakiras låtar...) och sen ställde oinspirerade frågor om allt utom låtarna eller musik. Så vi gick. Men det var ju också en upplevelse!

 

Idag vvaknade jag och insåg: det här håller inte. Min frys är ett isblock (no really), min lägenhet är kaos och jag kan knappt andas. Så jag skrev till mamma och hon kom för att fixa exakt allt. Vi städade, tvättade matta och annan tvätt, pratade, började frosta av fryshelvetet, balkongfikade och handlade inför kvällen. Kvällen i fråga börjar snarast, så...vi hörs osv.

Min blogg fuckade ur mitt i skrivandet av detta inlägg, så nu blir det ett listinlägg vad ska ni göra åt saken. Detta har hänt:

-Linus kom hit! Det var ovanligt spontant av oss och mycket trevligt.

-Vi pratade om politik och Eslin från Eslöv och att det var internationella bdsm-dagen enligt honom och det var jävligt varmt.

-Vi åt lax och pratade länge och bra om blindismer, vilket jag pratar ganska lite om faktiskt.

-Sen spelade vi och sjöng en stund, mest våra egna låtar men också några klassiska covers.

-Innan vi gick ut sjöng vi "skyline" och jag drack honungsvin ur flaskan och dansade omkring. Det är...lite out of character.

-Sen tog vi en drink på botulfsbaren och låten i rubriken spelades. Vi blev känslosamma och glada.

-Sen hände detta sjuka: vi fick inte dricka mer där. Visst var vi påverkade, men...wtf? Jag misstänker att bartendern misstog min blindhet för total oförmåga att ta mig fram. That happens.

-Så vi fick hitta ett annat ställe, och det gjorde vi, men jag vet inte vad det var för något.

-Där hamnade samtalet vid vad vi ska göra i höst och hur. känslor pågick.

-vi gick hem och jag drabbades av någon slags panikångest, tror jag. Kunde inte tänka, prata eller andas som folk.

-Till slut ringde Christopher och lugnade mig. Han hade ringt oavsett, men ja. Det var ingen kul natt.

-Igår var mitt system en liten aning ur balans. Kan man säga.

-Men jag skrev en låt! Den blev bra, tror jag till och med. Hoppas.

-Snart ska jag him, så det var det om detta.

Hej eller något! Jag är så dålig på att säga hej till er, förlåt. Men igår sa jag hej till många människor! ...what did I just write? Jag är utmattad. Men for real så träffade jag igår Robert, Annoushka, Olle, Elin och Christopher. Nästan alla mina favoriter hallå! Jag träffade Olle på stationen och vi studerade balongfigurer på tågrelsar, men sen räddades vi av alla andra. Vi gick till Italia och åt pasta och hade ett bra liv. Vi pratade om var man kan ha pennor (till exempel i väskor, om man är en bra person) och olika människor vi känner och Elins märkliga tankar och annat fint. Vi efterrättade och Christopher köpte pannakotta till mig för han är söt. Det är märkligt, pannakotta. Men ganska gott. Elin och Annoushka bröt ihop av skratt över adventskalendrar, Olle avbröt Elins anekdot med "det är inte alls kul" och Annoushka uttalade rubriken. Jag utbrasst att hon var oromantisk och stämningen blev något märklig när vi alla plötsligt skulle tävla i romantik. Elin och Olle var romantiskast av alla, fast de verkligen inte är tillsammans. Olle bjöd henne till och med på dessert och dessertvin, i mean.

 

Sen gick vi till inferno och pratade en stund till. Annoushka, Robert och Christopher lämnade oss och vi kvarvarande hade djupa samtal om varför jag och Elin är världens dramatiskaste och känsligaste människor. Vi konstaterade att vi, egentligen, borde vara ihop. Synd att vi inte är varandras typ in the slightest. olle frågade bartendern vad han skulle sälja till någon som inte gillar öl, och istället för att säga "vin" hällde han upp ett miniglas med en märklig öl. "Det är gott men fortfarande öl", sa jag. Och då gav han mig ett miniglas till, med hallonöl. "Det smakar som äppelöl! Har ni det?" Det hade de! Så jag drack äppelöl, det var somrigt och varmt och samtalet var bra och viktigt. Sen kom jag hem, hade ännu mer viktiga samtal, all was well. Säger vi. Det var en bra kväll, och ikväll blir ännu en!

Ok det där var en kommentar på att hur mycket jag än solar och hur röd jag än blir får jag liksom aldrig legit färg. Och det måste man tydligen ha. bjebb bjebb säger jag om det. men vet ni? jag är i Sverige! Wiiii! Vi åkte hem igår och det gick ganska smärtfritt, förutom att tåget till Lund tog en miljon år.

Pappa: Vad heter det här tåget?

Syster: Tåget...mot...Lund.

Bra Syster lilla. Men det är inte lätt att vara hon, speciellt efter historien med koftan. Så här: Det var svinvarmt överalltallt, men så fort det var skugga började Syster med sin eviga refräng "det är lite kyligt, nu skulle man ha en kofta!" Så hennes kofta blev legendarisk och tjatad om i hela världen. Tills hon på riktigt glömde den i hyrbilen när vi lämnade in den. Super sad stuff! Hon var jätteledsen faktiskt. :( Men jag är hemma! Jag har tvättat klänningar och läst på balkongen och sen kom Christopher! vi körde runt och tittade på månen och pratade, och sen kom vi hem och inget viktigt hände. han sover. Vem kunde anat...jag försöker vara tålmodig. Det går sådär. Oj vilket livs-statement det där blev. I'm uncomfortable, hejdå.

hej hej jag är lite trött och full och rädd men nu ska jag berätta om vår sista dag, spenderad inne i nice. Den var en bra dag! Vi gick runt i staden och tittade på grejer, och åt crepes! Äntliiigen! Jag åt en med nutella och banan, precis som på creperiet i Lund. Saknade Agnes massamycket. Sen köpte mamma en eclaire, och då sa pappa "creppat och eklairt!" dagens bästa. Förutom rubriken som var et ttalesett från syster om att börja sjunga på en del av låten som inte hänt än. Sen gick vi runt mer, satte oss på en uteservering där livemusik hände, dömde ut deras marackas-skills och gick mer. Sen kom vi till hotellet! Alltså vilket märkligt rum vi har här. Allt är typ en cirkel? Hittar ingenstans alls. Allt har två dörrar? helt lost i livet. Men vi åt middag (anka! Jag och ankor alltså...först rädd för dem, sen var de uttryck, sen åt jag dem) och sen spelade vi pressure Point. Jag orkar inte förklara detta men pappa var sämst. "Help...I need somebody" och "kalle anka...kalle anka!" är utdrag från hans failade. min catchfrase blev "har ni glömt att jag kan allt?" det hade dem. Anyway, nu kan jag inte skriva fler ord. Ger upp.

Idag var näst sista dagen i det franka riket. Den började med en frukost där vi pratade om barnuppfostran, och sen skrev Syster en låt. Den var väldigt catchy och vi har alla glömt den, men vi sjöng den glatt hela vägen ner till poolen. Sen låg vi där. Jag är bränd (because of couuuurse I am) så solen kändes som nålar på mig. Så efter en lunch bestående av pommes gömde jag mig på rummet och youtubade en stund. Det var ett bra beslut, för sen kunde jag spendera några timmar till där ute. Vi var vid poolen till 7 (!) och sen åt vi middag på en bra och effektiv (första gången detta hänt) restaurang. Vi till och med efterrättade. Jag och pappa splittade en banana split och det var mycket gott! Banan och choklad är den bästa kombon i hela världen. Jag älskar det. Men nu är jag helt sönder av utmattning. Ses kanske i nice eller så ses vi i Lund. Ingen vet.

...jag vill mest gråta. "Vad otacksam hon ääär!" "men va du har ju semester?" kanske ni tänker. Och jag uppskattar verkligen tiden här. Att äta anka med potatismos ("anka är min favoriiit!"). Att råka hamna på en fancy restaurang på vägen till dagens hotell. Att ligga vid poolen. Att bada och skratta med syster. Att spela en massa kanasta som ju faktiskt är typ det bästa jag vet någonsin.

 

Men. Men men men. Mitt album blir antagligen inte klart i tid. Jag är så stressad att jag går sönder. Det kommer ikapp mig att jag har slösat två år av mitt liv på meningslösa kurser som jag inte har kunnat (viljat?) slutföra. Mitt i poolen börjar vi plötsligt diskutera hur jag ska ha råd att leva i höst. De är besvikna på mig. jag är besviken på mig. Och så finns det beslut jag måste fatta, antagligen ganska snart, och jag kan inte det går inte allt måste ordna sig allt ordnar sig de fakto inte. Jag vill hem, blir så fucking trött på att resa. Vill aldrig tänka på album, utbildning, kärleksrelationer eller livet igen. Jag har dessvärre inte jättemycket val. Livet händer oavsett vad man gör. Nästan oavsett, men ändå. Jag vet inte hur de tska gå till jag gör verkligen inte det. imorgon ska jag sola och poola. Brände upp halva kroppen idag. Det är rimligt ändå. God natt.

Idag vaknade jag med morgonångest för första gången på flera veckor. Det höll inte i sig så länge, men ändå onödigt kände jag. Så vi la oss vid poolen och där fanns fina solsängar (detta är mycket civiliserat, Emma!" sa pappa). Poolen var badvänlig och jag simmade. eller. Snarare kom jag på detta: "just fan! Jag har inte simmat på fem år! Jag har literally ingen kondition kvar samt har glömt hur man gör!" det var ingen kul grej att komma på. En annan okul sak var ju att jag blev biten av såkallade blinningar helajävlatiden. De kände väl att jag var en av dem, I guess? Jag blev hursomhelst rädd och gick in efter tredje smärtsamma bettet. Stör mig egentligen på folk som är rädda för surr-djur men jag började åtminstone inte skrika so yay.

 

Sen åkte vi in till avingon. Hittar på stavningar jäää. Där såg vi ett palats och åt supersen lunch (fast alla restauranger stängde för eftermiddagen hittade vi en, woho), gick in i fina kyrkor, såg parker, gav handmassage (det var mest jag), åt Daim-glass, drack mycket vatten, såg en random festival, bevittnade kanske en masspsykos (enligt mig då), köpte middagspizza under en jävla massa om och men, samt åkte hem. Det var den staden ungefär. Samt att mamma sjöng en fransk låt om att dansa på en bro. Men det kostade pengar att dansa på just den bron så hon fick inte göra det. Men vi kom hem, spelade kort (jag och pappa vann woho!), drack hemgjort vin som de vi bor hos hade gjort och chillade. Samt roastade Syster tydligen.

Jag (räknar hur många kort jag har på hand): 55!

pappa (säger vårt slutresultat): 610.

syster: minus 55!

pappa: Det tog jag.

Syster: Hur visste du det, hon sa det ju nyss!

pappa: Ja, och jag hörde det! Ljudet går snabbare än din hjärna, tydligen!

 

Så nu sitter jag här. Är egentligen på lite kvällsdepp-humör, men ja skit i det I guess. Tror ni att jag kan publicera inlägget på första försöket? För det tror inte jag!

Vi har nu förflyttat oss upp i bergen till ett litet bed and breakfast som ligger ovanpå ett stort, mysigt och "farmorskt" hus. Trädgården är full av mygg, det finns en pool, livet är på topp säger vi. Och så roligt vi har haft idag, alltså! Vi har hyrt bil och kört hit och skrattat som töntar mest hela tiden. Jag imiterade Stevie Wonder genom att, när han spelades på radion, ta på mig solglasögon och gunga från sida till sida lite dramatiskt. Syster sa så här om detta: "Du är hilarious! Ett joke med propps liksom! Det här är det roligaste du gjort!" Eh ok solglasögon är roliga. Under resan hann vi också sjunga om hasselnötter och grönsaksland, undra vem "rosa" är, skratta åt Systers dramatiska fall mot mig i bilen och diskutera vad hon ska göra på min release *egentligen*. Vi har sen suttit i trädgården och spelat kort och mamma utropade rubriken när pappa tog högen. Vi tyckte att det lät som ett talesett. Vi har också ätit lunch på ett amerikanskt hamburgerställe som spelade country och gått runt i en stor stad. Jag vägrar säga var vi är pga orkar inte. Jag har kallat mamma "din seriösa tvåbarnsmamma!", inte tänkt det jag tänkt tänka och varit helt av banan. Nu får det räcka. God natt.

Hej hej hej här är jag igen! Liiite tipsy kanske men också glad. Idag är sista dagen i denna by som jag ej vet namnet på så ni bryr er inte. Vi vaknade och fick veta att allt flippat ur i nice, som vi alltså *nästan* är i. ...yay. Men vi strandade ändå för liksom, vad gör man ens? Vi fann två stolar så jag och pappa slutade gnälla hela tiden om hur mycket vi hatar sand. "Det här är mer civiliserat", sa vi. (Side note: Vet inte om jag kan stava till civiliserat. En gång började min svensklärare i högstadiet gorma om att jag inte kunde stava civilisation inför hela klassen. Resultat: kan inte.) Så jag satt i min stol, i skuggan, ibland med klänning på. Det var ett bra liv!

 

På kvällen åkte vi först till staden nära oss, som kanske heter Antibes. Där gick vi på smågator och tittade i affärer och satt på en bar och tittade på kyrkor. Det mesta var tråkigt. Men sen åkte vi "hem" och åt en jättelång middag! Då kom jag på den bästa (och skrytigaste?) idén: Lightning round trip! Som typ var att en sa en resa vi varit på, och sen gick vi runt och sa minnen därifrån. Sen fick nästa säga en resa, eller ropa som i rubriken, och då gick vi ett varv till. Ibland gick vi typ fem varv. Samt bonusminnen. Det var top Comedy! Speciellt för Syster som skrattade sönder åt en historia om när vi var på Teneriffa -99 och jag ville bada och så insåg mamma att hon fick panik på djupt vatten så då fick jag också det. Det...var inte så kul i skrift nä. Jag kom också på att jag ofta var ledsen på resor. Behöver nog typ hjälp? kanske det ja. Men här är jag glad förutom att jag saknar Christopher/plockahontas/klockiplockplock! Det sista är vad mamma och syster kallar honom. Rimligt. God natt hursomhest.

Haaaiii jag är i Frankrike! Fråga inte vad för det gjorde syster nyss och ja gvet inte. Hon är alltså också här. och mamma och pappa och ingen mer förutom alla andra som är här. Jag är trött som fan men ska ändå nämna lite highlights.

 

Vi har åkt hit. Jag har druckit lounge- och flygplansvin. och mycket annat vin för den delen men det skriver jag tydligen för mycket om i bloggen ursäkta. Vi har varit på stranden och pappa och jag har utgjort team hata sandstrand. Vi har suttit under våra parasoll och surat lagom. Speciellt när parasollen trillade, alltså jääämt. Vi har ätit god mat! igår laxpasta (bästa någonsin!) och idag trerätters: ägg med majonäs ("en emma-förrätt!"), lax ("lax varje daaag!") och chokladmousse. Livet alltså! Det har blåst like crazy och därifrån kommer rubriken. Det har också varit varmt såklart! Vi har spelat kort på terassen och jag och pappa förlorade. Jag har läst oerhört märkliga böcker med helt andra moraler än min egen. Vilket är kul ju! Vi har mest kul jämt, fast vi verkligen inte kan någon franska alls. pappa blir alldeles förtvivlad hela tiden för att han faktiskt inte kan hanka sig fram denna gång. och jag skulle kanske blogga mer egentligen men det gååååååår inte.

(Ja, låten i rubrikengår verkligen så. Ja, jag vet att det egentligen heter feelings Always come.)

 

Jag har haft den där känslan i ett par dagar nu. Den där känslan av rörighet och månghövdat kaos. Ni kanske anar vad som väntar? Jodå, det är dags för årets sifferinlägg. Som alltså fortfarande inte är en lista till en person utan där en siffra är en person.

 

1

Jag funderar på hur jag borde mäta vänskap. Om det enda som utgör en vänskapsrelation är det som händer mellan två eller om det även spelar roll vad personer gör mot andra. Om jag behöver bry mig om hur du behandlar människor jag inte ens känner särskilt väl. Min första tanke är nej, men sen...det visar ju väldigt tydligt var dina gränser går. Hur mycket ditt konsekvenstänkande faktiskt sviktar. Jag hör din röst i huvudet, hör hur casually den berättar saker. Minns nätter och sms och glada tillrop. Men allt har liksom fått en ny färg. Kanske är jag bara påverkad av min omgivning, men jag vill inte riktigt längre. Och samtidigt är det ju viktigt att vi har varit bra. Att vi är bra? Kanske. Du har funnits när nästan ingen annan gjorde det. Sånt blir aldrig okomplicerat.

 

2

Min kluvenhet gör på riktigt att jag vill slå huvudet i väggen. Du är det bästa som hänt mig och jag minns inte när jag grät så här ofta senast. Lögn, lögn, det minns jag precis när det var. Du känner mig instinktivt men säger plötsligt saker som får mig helt ur balans. Det är lite mitt fel. Du har fått se allt mitt allra värsta. Du tror att jag är svag. Att jag är svag och kontrollerande och mycket mer klängig och svartsjuk än jag faktiskt är. Det handlar inte alls om det, egentligen. Du har bara aldrig förstått hur mycket energi som går åt till att skapa trygghet varje dag. Världen är otrygg för mig, inte bara irationellt. Det är väl det det handlar om. Samt sakernas tillstånd. Förstås...

 

3

Jag undrar när vi sa att vi skilldes osams? Jag menar...vi skilldes väl som vänner och på lika villkor tänkte jag? Slutade prata för att det var bäst så. Det var inget dramatiskt uppbrott. Jag fattar inte. Om jag såg dig skulle jag säga hej. Jag skulle le och vara trevlig och skratta. Lite ont skulle det göra, men så gör man väl? Eller? Jag vill inte ha kontakt som så, men...alltså...chilla? Det kan väl bero på att du är familj för mig. Eller typ avlägsen släkt. Det är nog fler än jag tror som räknas som det i mitt huvud. Jag gillar inte att bara familj ska vara familj. Men det var ju inte det jag pratade om. Nevermind. Detta blir din sista siffra goddammit.

 

4

Ingen är så lik mig som du och därför är det konstigt att jag spänner mig så mycket när vi ses. Döljer fula livsaspekter, skäms. Skäms konstant. Det är inget fel på vad jag gör, men du kanske tycker det. Tyckte alltid det förut. Så jag spänner mig i veckor innan vi ses, fast jag verkligen vill träffa dig. Är lite fast i 2006 kanske. Tio år sen nu. Det märks, ska jag erkänna. Du har lättare för att inte trycka ner mig nu. Kanske är det likadant för mig. men jag blir alltid förvånad när du vill ses. Alltid. Det borde jag inte bli.

 

Så. Nu var det avskrivet. Btw jag är i Frankrike! Fråga mig inte var, för jag vet inte. men mer om det imorgon!

Sista onnadagen blev braaa. Som sagt åt vi chokladbollslunch och sen sjöng vi och lyssnade på musik. Rubriken kommer från en Shirley clamp-låt, fast med extra h:n, för så gjorde vi tydligen när vi var yngre. Jag minns detta ytterst, ytterst vagt. Efter ett tag blev det middag, aka riktig mat. Då sjöng vi denna sång om bollarna (potatiskroketterna):

När bollmor har lagt sina elva små bollar

och bundigt fast de i såsen (Onna gillade inte detta)

då sjunger hon sakta för elva små bollar

de vackraste ord hon känner

ajajajajoli

ajajajajola

ajajajajajoli

ajajajajola

 

Vi är helt friska ok. På kvällen lyssnade vi på radioteaterversionen av "den oändliga historien", med förhoppningen att den skulle vara helt ok. Den var...den var...perfekt. Så otroligt mycket bättre än boken, så sorglig, så spännande, så välgjord! När ett avsnitt slutade gav jag och Onna ifrån oss ett orimligt synkat skrik, såå bra var det. Insane!

 

Igår åkte onna hem. Det var lite tråkigt men också skönt, för jag fick vara själv. Så jag åt subway och lyssnade på Gilmore guys och var glad och sen åkte jag in till stan för att shoppa med mamma. Där köpte jag en bikini-underdel och tre bh:ar, för det behööövde jag. Mamma letade väskor, vi skiv-argumenterade, allt var som det skulle. Och på kvällen träffade jag Christopher! Det kommer gå orimligt lång tid innan detta händer igen, så detta är viktigt. Vi åkte till Sturup för att hämta grejer och lyssna på albumet. Det kanske blir bra! Sen åkte vi till mina föräldrar för att lyssna i ett annat system, och de blev ledsna av de ledsna låtarna. Det är ju lite sorgligt men så får det vara. Nu ska jag åka till Frankrike om tre timmar, den ni! Så vi ses väl där?

Nu har jag helg med Onna! Det har, såklart, varit en bra sådan och den pågår i nästan 24 timmar till. Hittills har följande hänt på den:

-Vi har varit i Helsingborg på det berömda pommes-stället. Där njöt alla av pommes och såser.

-Jag kände en stark längtan efter att bo i Helsingborg. Inte bara pga pommes utan också bara känslan där.

-Vi har lyssnat på majas magiska händer, för Onna behövde godnattsagor sa hon. Söta.

-Vi har ätit på stan med mina föräldrar.

-Vi har också ätit fattiga riddare, för det hade Onna aldrig provat. Hon trodde att det var plättar med kanelbullar i? Det var det inte...

-Vi har bondat över våra känslor kring olika maträtter och utropat "jag vill ha ikb till middag!" vilket makade oerhörda mängder sense in context.

-Jag har drömt oerhörda mängder. Har vaknat helt utmattad varje morgon efter alla drömmar. Folk har blivit aresterade, jag har åkt till Småland, allt möjligt har hänt. Blir trött av bara tanken.

-Vi har lyssnat väldigt mycket på musik ur varandras spellistor och det har varit väldigt mysigt.

-Vi har snart ätit chokladbollar till lunch för det tycker vi är viktigt. Hejdå.

För lovar man att ha en rubrik gör ma nfaktiskt bäst att hålla sitt ord. Tänkte jag. :)

 

Igår fyllde jag år! Det är ett heldagsprojekt over here och det började med fölsebrunch himma. Då fick vi presanger! Jag fick choklad och tavlor av mina föräldrar och av syster fick jag tre skivor: best of Dolly parton, en country-skiva ("så vi har något att lyssna på när du är här eller?") och "folk och rövare i kamomilla stad". Söta syster. Vi åt brunch (mer frukost men ok) och sen firade Syster med att slåss. Det var...märkligt men ganska underhållande. Sen åkte jag och hämtade Onna! Vi var tidiga, så jag och pappa åt glass på en bänk. "Det är här alagarna hänger", sa pappa. "Jag känner mig som hemma", sa jag. rimligt.

 

Men Onna hämtades och vi umgicks här ett tag. Vi pratade om drama och pianister och grejer och sen kom Christopher hit ett tag. Han var lika creepy som vanligt när Onna är med och allt var som det skulle vara. Sen åkte vi him och hade fölsemiddag! Då lät det så här ungefär:

Mormor till Sara: är du med barn?

Sara: Nej!

Mormor: Det hade varit skitkul!

Jag: Mormor, det är itne jag heller.

Mormor: Bra!

:( Ingen vill att jag ska ha en bebbe. Inte jag heller men ändå. Middagen var trevlig, jag och Onna var obehagliga (tydligen) och tårta åts för liv och lust som det ska vara hos oss. Sen pratade jag och Onna om djupa saker, vilket var bra för det behövde jag veeerkligen. Nu inleds snart dagens strapatser!

Jag har varit 22 år i 11 minuter. Jag är sugen på rödvin. Shit is already going down. Men ja det är min fölsedag nu! Det ska vi inte prata om, vi ska prata om igår. Idag. Förvirrande nu.

 

Först av allt träffade jag min nya ledsagare! Hon heter Filippa och har väldigt fin skånska, gillar inte segling, älskar sina katter och verkar som en oerhört chill människa. Det kommer nog ordna sig. Jag konstaterade att de enda platserna som finns är Frankrike och inte-Frankrike, so that makes sense. Jag och pappa åt sen lunch på nova (jag hatar nova but they have all the food) och sen chillade jag hemma i några timmar. Det var ett trevligt flow I guess. What am I saying.

 

På kvällen åkte jag in till stan och åt med Syster och Benjamin aka vikariesyster. Då kom vi fram till att jag inte är den riktiga emman, eftersom jag rapade. i literally can't do that. Nu kunde jag visst. Vi åt hursomhelst kyckling och bulgur på en salladsbar. Det var servitrisens favorit so I guess I won. Då pratade vi om presanger (presenter fast på norska) och tråkiga lagar och grejer. Sen gick vi till mejeriet ("jag har ont i mina foootingar!" ylade Syster) för där skulle vi på quiz! Vi hittade en ny lagkamrat som jag trodde var helt random men som tydligen var en kompis kompis till Benjamin. Förvirrande. Mamma och pappa anslöt och quizet började. Jag kunde inget. Mamma kunde inte heller något så jag quizade henne på punktskrift. Hon kunde det ganska bra, ändå! Men jag kunde inget utom vilka namn som är vanligast. Det kunde jag. Jag drack en god (och svag) strawberry daiquiri och sen kom jag hem och pratade med Christopher. Som är sötast av alla i hela hela världen! Jag saaaaaaknaaaaar honom ifall ni undrar eller så. Nu ska jag sova in min fölsedag!

Idag insåg jag att jag aldrig kan skaffa barn. Varför? Barn kräks. Barn kräks och de varnar en inte. Yeah. That ain't gonna happen.

Idag åt jag och pappa lax. Och potatis och romsås. Det är det godaste jag vet i hela vääärlden!

Idag plockade jag vinbär. Ni vet väl att det är min favoritdel av sommaren? Speciellt när det regnar. Det låter som en lögn, men är alldeles sant. Jag älskade regnet och musiken och viiiinbäääären. Och koltrasten! Jag är kär i alla koltrastar som kvittrar i träden och sniglarna som sitter på bladen (som jag alltid flyttar på så att de dör...you hurt the ones you love, kill your darlings osv) och de blöta buskarna när jag är torr för jag står under ett träd helt utan att förstå vad som pågår pga blind.

Idag har jag kollat vad vi ska göra på humorfestivalen i år. (Kom just ihåg när jag skulle åka dit från Småland och Christer be like "ska du medverka?" bästa) och upptäckt att det finns nåt som heter "Comedy in the dark". Yeah. That never happens to me yall.

Idag har jag fått ledsenkänslor och panikkänslor (jag får inte säga panik förlååååt) och försökt skärpa mig genom att lyssna på podcasts. Det har funkat.

idag har jag fortsatt veckans kampanj på facebook om att kvinnor i popmusik visst kan sjunga. Är så fucking trött på folk som inte tror det. Bara gå hem.

Idag har jag undrat varför killar tänder på tjejer som hånglar. Like...tycker ni om att vara ensama? För om två tjejer hånglar finns det ju ingen chans att de ska hångla med er, så vida de inte gör det för er skull. Vilket är ett oerhört slampigt beteende. Tänder ni på slampighet och ensamhet, undrar jag? jag vill liksom inte se varken killar eller tjejer hångla med någon. Däremot vill jag göra det själv. helst nu. Honey stop mixing come over here! just kidding keep mixing make magic I love you. det känns som om det blöder från vänster sida av min näsa men det gör det inte. Alltså utsidan. Ibland blöder mitt ansikte lite spontant. Det behövde ni veta. Jag ska nog avsluta nu...

Idag hade jag tänkt skulle bli en väldigt chill dag, men jag var tvungen att lämna tillbaka symbaler till Amanda i Malmö. Jag bad pappa köra mig och det blev en riktig roadtrip av det hela. Vi åkte först till Amanda och på vägen blev vi besatta av att hitta vilken låt som spelades på radion. "Är det vår bästis?" undrade jag och fick precis veta att det var det. Hurula, alltså. Efter symbalinlämningen åkte vi till en bygghandel (som jag älskar for the record) för att pappa skulle lämna in Sveriges sämsta borrmaskin och sen tyckte vi inte att vi hade umgåtts tillräckligt, så vi åkte in till stan och fikade på ramklints. "Jag tror att alla som går dit är tanter i bylsiga jackor", konstaterade jag. Men det var en trevlig fika där vi rageade över att folk kollar på sina telefoner heeeeela tiden, men sen var vi ju *faktiskt* tvungna att kolla om p3s låtlista kommit upp så vi kunde se om det var hurula eller inte. På telefonen. Viktiga grejer ju! Efter hemkomst från detta har jag youtubat, ätit Daim (jag älskar Daim!) och frustrerats över att folk inte förstår att artister kanske eventuellt kan sjunga. Like that's what they're known for holy fuck. Innan jag slutar blogga ska jag säga två viktiga saker också:

1. I dagens Gilmore guys-avsnitt svarade de på ett mail jag skickat! Iiiiii!

2. Agnes är fan bäst av alla. Det var allt.

Igår (förrgår?) firade jag min fölsedag med några av de bästa som finns! Det var en fantastisk kväll! (spoiler.) Det dracks bål, åts jättegod jordgubbschokladtårta som mamma bakat och träffades varandra. Så kan man säga ok. Och det gavs presenter! Till mig! Vin, choklad och krämer hände, men också mer extravaganta saker så som en duk till mitt balkongbord från mormor (jag behövde den jättemycket!), en "extra-arm" och en burk hemmagjord hallonsylt från Carin, glas från mamma (jag kan ha stulit några av deras och då fick jag likadana plus att jag fick behålla de jag hade), en tvål med "oliv" skrivet i "punktskrift" (gjord av möbeltass) från Sara och Benjamin (eller syster och vikarie som det stod i vanlig skrift på den) och viktigast av allt, från Ia och Jonne, domännamnet emmacarolina.com, betalt i fem år! "Vi är faktiskt rätt nöjda", sa Ia om det. I'd say. Gråt hände nästan pga så fucking glad över detta.

 

Och själva kvällen var fin. Nästan alla kom, ju! Till och med Olle och Elin! Olle är nästan helt frisk (!!!!!) och har hår som en nykläckt kyckling. Elin sa rubriken och var lika sassy och skånsk och märklig som vanligt. Har saknat henne så, så mycket! Robert kom och var sådär robertskt saklig som han är. Pappa valde all musik under kvällen vilket ju alltid är ganska optimalt. Ia hjälpte mig med research till mitt nya projekt (iiii!) och det kommer nog bli mycket med just research alltså. En del av jane bond-styrkan kom och var peppade som vanligt. Syster undrade hur det kändes att snart vara 22, som om hon inte själv är det. Kort sagt var det den bästa fake-fölsedagen ever!

 

Idag har jag mest varit en zombie. Har handlat med pappa och ätit pizza med mamma, mest eftersom ingen hade gratis utkörning och då körde mamma ut pizzan till mig istället. Som man gör. Hon fick ju prata med mig, och äta tårta, så hon vann i livet ju! Och alltså hallå det är sent. Jättesent. Så, god natt.

Så. Jag är hemma. Vi kom hem i torsdags natt efter en jobbig dag. Igår var också en väldigt jobbig dag. Det har varit orimligt mycket drama i våra liv. Lite var mitt fel, lite hade inget med mig att göra, lite var som vanligt i mitt huvud. Jag ska absolut inte gå in på det, men vi kan säga så här: dramat som inte var mitt fel resulterade i att jag nu inte har en pianist längre, att dramat som är mitt fel resulterade i att jag var ganska ledsen och rädd (eller vad säger man? Kanske mer spänd än rädd) och dramat som bara var i mitt huvud handlade mest om att jag kände mig meningslös och dum som inte hittade i stugan.

 

Så vi vaknade igår och upptäckte att kvällens gig skulle skötas av bara oss. Så vi panikade fram en ny setlist och nya arrangemang och en massa annat på fem minuter...kändes det som. Mycket noterande av pianointron och nya stämningar (som i moods alltså) och mycket annat. Vi kom dit och undrade vem som var in charge (jag vet fortfarande inte), åt pasta och sen spelade vi. Giget gick ganska bra som så, men publiken var familj och små barn. Great. Vi spelade 24 (nostalgia overload) och allt var fint och bra. Men vi kände oss fortfarande ganska slut i huvudena, så kvällen slutade ganska effektivt där. Fast jag pratade med Linus ("himlen är som riksdagen...40 % rött och 60 % blått" och sen ringde Christopher för att han "just wanted to hear your voice". Efter att han precis åkt. I Think I won. Men nu ska jag faktiskt snart ha fest, så hejdå!