hopelosthead

(Ja, låten i rubrikengår verkligen så. Ja, jag vet att det egentligen heter feelings Always come.)

 

Jag har haft den där känslan i ett par dagar nu. Den där känslan av rörighet och månghövdat kaos. Ni kanske anar vad som väntar? Jodå, det är dags för årets sifferinlägg. Som alltså fortfarande inte är en lista till en person utan där en siffra är en person.

 

1

Jag funderar på hur jag borde mäta vänskap. Om det enda som utgör en vänskapsrelation är det som händer mellan två eller om det även spelar roll vad personer gör mot andra. Om jag behöver bry mig om hur du behandlar människor jag inte ens känner särskilt väl. Min första tanke är nej, men sen...det visar ju väldigt tydligt var dina gränser går. Hur mycket ditt konsekvenstänkande faktiskt sviktar. Jag hör din röst i huvudet, hör hur casually den berättar saker. Minns nätter och sms och glada tillrop. Men allt har liksom fått en ny färg. Kanske är jag bara påverkad av min omgivning, men jag vill inte riktigt längre. Och samtidigt är det ju viktigt att vi har varit bra. Att vi är bra? Kanske. Du har funnits när nästan ingen annan gjorde det. Sånt blir aldrig okomplicerat.

 

2

Min kluvenhet gör på riktigt att jag vill slå huvudet i väggen. Du är det bästa som hänt mig och jag minns inte när jag grät så här ofta senast. Lögn, lögn, det minns jag precis när det var. Du känner mig instinktivt men säger plötsligt saker som får mig helt ur balans. Det är lite mitt fel. Du har fått se allt mitt allra värsta. Du tror att jag är svag. Att jag är svag och kontrollerande och mycket mer klängig och svartsjuk än jag faktiskt är. Det handlar inte alls om det, egentligen. Du har bara aldrig förstått hur mycket energi som går åt till att skapa trygghet varje dag. Världen är otrygg för mig, inte bara irationellt. Det är väl det det handlar om. Samt sakernas tillstånd. Förstås...

 

3

Jag undrar när vi sa att vi skilldes osams? Jag menar...vi skilldes väl som vänner och på lika villkor tänkte jag? Slutade prata för att det var bäst så. Det var inget dramatiskt uppbrott. Jag fattar inte. Om jag såg dig skulle jag säga hej. Jag skulle le och vara trevlig och skratta. Lite ont skulle det göra, men så gör man väl? Eller? Jag vill inte ha kontakt som så, men...alltså...chilla? Det kan väl bero på att du är familj för mig. Eller typ avlägsen släkt. Det är nog fler än jag tror som räknas som det i mitt huvud. Jag gillar inte att bara familj ska vara familj. Men det var ju inte det jag pratade om. Nevermind. Detta blir din sista siffra goddammit.

 

4

Ingen är så lik mig som du och därför är det konstigt att jag spänner mig så mycket när vi ses. Döljer fula livsaspekter, skäms. Skäms konstant. Det är inget fel på vad jag gör, men du kanske tycker det. Tyckte alltid det förut. Så jag spänner mig i veckor innan vi ses, fast jag verkligen vill träffa dig. Är lite fast i 2006 kanske. Tio år sen nu. Det märks, ska jag erkänna. Du har lättare för att inte trycka ner mig nu. Kanske är det likadant för mig. men jag blir alltid förvånad när du vill ses. Alltid. Det borde jag inte bli.

 

Så. Nu var det avskrivet. Btw jag är i Frankrike! Fråga mig inte var, för jag vet inte. men mer om det imorgon!