hopelosthead

Så. Jag är hemma. Vi kom hem i torsdags natt efter en jobbig dag. Igår var också en väldigt jobbig dag. Det har varit orimligt mycket drama i våra liv. Lite var mitt fel, lite hade inget med mig att göra, lite var som vanligt i mitt huvud. Jag ska absolut inte gå in på det, men vi kan säga så här: dramat som inte var mitt fel resulterade i att jag nu inte har en pianist längre, att dramat som är mitt fel resulterade i att jag var ganska ledsen och rädd (eller vad säger man? Kanske mer spänd än rädd) och dramat som bara var i mitt huvud handlade mest om att jag kände mig meningslös och dum som inte hittade i stugan.

 

Så vi vaknade igår och upptäckte att kvällens gig skulle skötas av bara oss. Så vi panikade fram en ny setlist och nya arrangemang och en massa annat på fem minuter...kändes det som. Mycket noterande av pianointron och nya stämningar (som i moods alltså) och mycket annat. Vi kom dit och undrade vem som var in charge (jag vet fortfarande inte), åt pasta och sen spelade vi. Giget gick ganska bra som så, men publiken var familj och små barn. Great. Vi spelade 24 (nostalgia overload) och allt var fint och bra. Men vi kände oss fortfarande ganska slut i huvudena, så kvällen slutade ganska effektivt där. Fast jag pratade med Linus ("himlen är som riksdagen...40 % rött och 60 % blått" och sen ringde Christopher för att han "just wanted to hear your voice". Efter att han precis åkt. I Think I won. Men nu ska jag faktiskt snart ha fest, så hejdå!