hopelosthead

Hej hej vi är ute i skogen och mixar skiva! Christopher loopar just nu en refräng en miljard gånger och jagar frekvenser. Jag sitter mest här och är arg och ledsen men de känslorna hör inte riktigt hit. De är inte så viktiga och har inget med den här platsen att göra. Platsen i fråga är åhus eller nästan åtminstone, och här sitter vi i Nettans och Peters stuga som vi fått låna i veckan. Vi har mixat skiva jättejättemycket. Eller Christopher har. Jag har mest läst och skrivit och varit här. Men lite annat har vi gjort också. Vi har åkt till glassbåten och ätit glass, för det måste man faktiskt göra. Vi har druckit gott vin och Christopher har blivit alldeles lyrisk över sitt ungerska (märkliga) vin. Vi har dansat till fil colins i köket, stått vid havet, tittat på segelbåtar (det har jag inte gjort så mycket), åkt på ett nattligt äventyr jättelångt upp i Skåne for no aparent reason, förfasat oss över att här bara fanns enkelsängar (det var nog mest jag) och trivts allmänt här ute i ingenstans. Idag är det dagen som gäller, eller alltså va? Det är den sista dagen, menar jag. Min syster körar så himla fint på den här låten! Det är faktiskt något av det bästa på skivan. Men nu mutade han henne för att fokusera på Karls körer. De är väl också ok men hade tydligen någon frekvens som bestämt måste bort. Tänk om jag hörde dem, ändå, frekvenserna. Hursomhelst, det var mest det jag hade att komma med härifrån. Vi ses snart hoppas jag men lovar inget obs!

En sån dag när jag vaknar fem på morgonen, mår illa och får panik för att jag tror att jag kanske ska kräkas. När jag såklart inte kräks. En sån dag när jag kryper ihop under täcket och ber om ursäkt och blir lite osäker på var jag är och vad jag vill ha förlåtelse för. När jag stammar och gråter mig till sömns. En sån dag när jag beställer två drycker för att känna mig dekadent. När jag går i hamnen och får se världen genom någon annans ögon. En sån dag när jag faktiskt svarar i telefon. När hela kroppen skriker fly men hjärnan skriker stanna och jag hamnar på sängkanten. När det värsta känns helt rimligt och ord flyger fram och tillbaka med en ny frenesi. Det fanns inget värsta. Kroppen har snart kommit på det, hoppas jag.

Nu har det varit midsommar! Ifall ni undrade eller så. En del av flocken från förra festen var där igår igen och umgicks. det var orimligt varmt (detta vet ni) och vi lekte lekar. Olika stafetter hände och saker som "slå in spikjäveln!" och "ät för fan!" ropades av lekledaren och jag försökte slå in en spik. Det gick väl sådär ja. Jag och Wicky bondade om allt möjligt och hamnade i djupa samtal, men sen förvisades jag till "barnbordet" för middagen. Där var jag, Syster, Benjamin och Johanna kusin. Johanna konstaterade att hon bara gillar att gymma, äta och sova, att cocktail-effekten är "ju mer man dricker, desto mer handlar om en" och att det är väldigt viktigt att se bilder på literally alla människor. Benjamin snapsade loss, men Syster var mer halvhjärtad. Hon gör allt halvhjärtat, hälsar hon. Vi försökte sedan placera ut alla landskap på en Sverige-karta, och jag stod till tjänst med att ropa ut alla landskap. Jag kan alla pga dum i huvudet. Eller inte alla, för jag glömde ett. Jag gav dessutom bonuspoäng för blommor, för jag kan också alla landskapsblommor no I will never stop saying that. över lag var stämningen avslappnad kväll, som avbröts när regnet kom. Vad jag gillar det här vädret, ändå. Supersol och sen superregn. Rubriken sades av Benjamin, men var inte den jag skulle ha. Vi minns inte den vi skulle ha, men vi försökte komma på den hela kvällen.

 

Idag vaknade jag himma, där jag sovit över eftersom jag blivit lovad scones. Förvånande nog fick jag det, och åt hundra tusen! kändes åtminstone som det. Fast jag åt sen ändå tårta i trädgården under frågesportspelande och annat familjande. Sen åkte vi till systers lägenheeet! Helt tom och jättefin och stor och liten är den. Vi firade tillträdet som man bör och sen flydde vi pga svinvarmt. Kvällen har varit lövly här hemma. Jag har sjungit för full hals med balkongdörren öppen, hittat nya fantastiska låtar, försökt välja covers att spela och lärt mig hur man häller vin ur en vinbox. Mamma fick vara telefonsupport. Spännande liv, har jag. Men jag är glad! Jäää ingen ångest woohooo.

Jag är inte så bra på att blogga. Eller diska, eller städa, eller ha ordning. Men detta gör jag istället:

*Jag mixar skiva. Och med "jag" menar jag "Christopher". Jag sitter mest bredvid.

*Jag sover på väldigt märkliga tider.

*Jag åker hem i soluppgångar och allt är väldigt romantiskt.

*Jag skriver låtar vid 04:00 på nätterna. 2016s första låt.

*Jag är ibland himma aka tårtpsykospalatset. It's intense. Det är fest där snart.

*Jag åker till fakking Eslöv och skaffar nya piller.

*Jag möter tillgängliga apotek!

*Jag döper om Christophers mixerbord till "slayer fuckinace!" och ropar detta på skottska.

*Jag födelsedagsfrukostar för mamma.

*jag är snart på fest för henne och måste springa nu! Hejdå!

Nä, detta är inte ett inlägg om ett fylleslag i emmalivet. Det är bara ett inlägg om livet i allmänhet. Gårdagen bestod i att äta köttbullar och potatismos himma, där festförberedelserna var intensiva. Därav köttbullsrullandet. Det pågick sockerpasta och en massa annat där. På kvällen spelade vi in den allra sista basen! Christopher kallade mig konsekvent för "kändisemma", för det är tydligen så alla gör nu, men jag hade mest orimligt ont i ryggen. Det har jag aldrig, så det är lite märkligt. Men basen gick bra och jag jämförde det med "att åka bil med en smålänning" (man vet aldrig var man ska hamna). Äsch, vad skulle det här inlägget vara bra för? God natt.

Mycket hönor i rubrikerna nowadays. Hönor är det nya kalkoner, ni gillar det. Ok ni kommer kanske inte ihåg kalkonrubrikerna men de pågick för tre år sen.

 

Men aaanyway igår firade vi mina (våra) framgångar! Jag, mamma, Syster och Benjamin (som var stand-in för pappa) träffades i stan och åt på pintxos. Det skålades i bubbel för alla våra framgångar (författarskolan för mig, skatterätten för Syster, nästan examen för Benjamin och att inte lägga sig under ett bord på jobbet för mamma) och jag läste min första dikt för alla. Fast jag glömde en av raderna. Av fyra. Sämst. Pintxos är så charmigt, för det är jättesmå rätter fast inte tapas, typ. "Allt är litet!" ropade Syster lyckligt. Servitören tog offence. Och man slipper beställa utan måste bara skriva på en lista! Ultimat för att inte ha matångest, ju! Vi fick in oliver i en jättefin burk, enligt de andra, och jag tyckte att de skulle fråga om de fick den. (Side note: När jag var liten bad jag en gång att få såsskålen på en restaurang. Jag fick den.) Fast sen spillde Benjamin en massa olja över bordet, så vi hade inte så mycket good will. Sen fick vi våra smårätter! i olika omgångar, men ändå. Jag åt en miniburgare som var helt ok, en smaklös torsktaco, pommes med aioli (<3 <3) och förvånansvärt fantastiska pilgrimsmusslor i spektakulär panering och med lövly dippa. Otippat eftersom jag bara tog dem för att vara äventyrlig. Jag vågade dessutom be om ett annat vin när jag beställde mitt andra glas, för att det första inte smakade något. Någonstans där började jag och Syster sjunga gamla barndomslåtar. Till exempel sander och gander, som ni inte vet vad det är. Se: Rubriken. Vi sjöng också paddlåten, filmat av mamma. En sån kväll. Vi åt efterrätt (gott det med, poäng Sverige) och sen följde mamma mig hem genom stan för att min buss kom om en miljon år. Och för att jag var full. Bevis 1 på detta: Jag började fyllehicka och sjöng såklart Kanye west för att bli av med den. Det funkade as Always. Bevis 2: Mamma lät mig inte låsa upp dörren själv. Bevis 3: Jag såg ett klipp när jag kom hem med en cover, tänkte "woooow vilken mashup!", men så var det bara en låt. Jag mashade den i huvudet. What?

 

Men sent på kvällen kom Christopher med substitut-champagne (äppelcider aka godare än champagne) och värme och gratulationer. Fast vi gick och la oss ungefär direkt, efter att han upplyst mig om att det är en social aktivitet att borsta tänderna. man måste göra det med konstiga dialekter. Över lag en viktigt natt som jag kommer komma ihåg. Enough said. Nu måste jag springa ut! This Always happens.

Det kan vara så att jag glömde skriva om det absolut viktigaste som hände i mitt förra inlägg. Alltså. You guys. Jag är antagen till författarskolan! Min största dröm i hela allt! Jag hade ingen aning om att det skulle meddelas redan nu och utstötte ett skräckfilmsskrik. Men jag är så glaaad. Jag fick ett fancy antagningsbrev igår och allt. Glitter överjävlaallt.

 

Men igår åkte jag him också. Jag umgicks med Syster och Benjamin (som snart ska flytta ihop! I samma stad! Den ni!) och de fixade grejer. Det mest intressanta var väl att jag och Benjamin hade ett systermöte. Syster fick inte vara med. Vi pratade om paraplyer, att "understand" och "stand under" är nästan samma och att man borde säga "smum" som blandning för smart och dum. Exemplariskt uttryck. Men på kvällen hade jag gig! I maria Magdalena, aka min barndoms kyrka. Det var Amazing! Vi spelade längre än någonsin och till och med Calgary (it's been forever!), en jolene-cover (it literally has been forever!) och alltså det lät så himla bra! Random stämmor (hatar egentligen att prova saker på scen, men...jaaaa), coola gitarrgrejer, helt ok mellansnack och ett charmigt eftersnack där uttryck som "Emma Carolinas korvälskarband" och "den som väntar på nåt gott väntar alltid på kakor" (båda sagda av Karl på scen). Vi fick choklad, jag sålde två skivor, mina gymnasieklassisar var där (inte för min skull alltså), jag hade mina fancy stövlar och läppstift, livet var bra! Sen återvände jag him och drack rödvin och åt choklad med Syster och Benjamin å altanen. vi diskuterade hur relaterbara texter borde vara, Benjamins hemtjänsttrauman (de var många!) och annat trams.

 

idag var det photoshoot till singelomslag! Benjamins pappa tog bilderna och det betyder att ännu mer av min skiva händer i Staffanstorp. Jäää. Jag gjorde olika poses, försökte titta med ögonen på saker, log, såg ond ut, hade crazy Eyes och såg konstig ut över lag. Sen hade vi "hemlig konferens" inför mammas fest ("hur gamla var vi när vi föddes?" tack Syster) och nu ska jag snart fira! Ursäkta om det här inlägget är märkligt men den här fördrinken jag blandade åt mig själv var stark som fan och min buss går snart. Hejdå!

Igår (börjar jag alla mina inlägg så nu?) fick jag besök av en ny bekantskap, Laura! Hon är ju inte ny som så, utan hon gick i min svenskaklass. Och igår kom hon hit och drack vin på min jättesoliga balkong. Det var mycket trevligt och efter ett tag införskaffades också pizza. Jag åt en hel pizza och det händer verkligen inte ofta så jag var nog ganska hungrig. Vi rangordnade veckodagar, jag hade intensiva reaktioner till saker, Budapest och Serbien behandlades, vi trashade "klagiga" människor och ibland råkade det bli djupt. Christopher dök upp för att hämta grejer (pga lägenheten såg ut som en studio innan) och det blev en märklig men trevlig sammanblandning av liv. Han är söt och sen åkte han och spelade in gitarrer jaaaa. Själv blev jag ännu mer full. Vin be killing it. Så, bra men inte jättebloggbar kväll. Ursäkta för mycket kort inlägg, men nu ska jag snart iväg på "photoshoot" och sen gig! Livet.

Jag hatar kyla. Jag hatar litenhet och förvirring och tomhet och kyla. Jag hatar ljudet av kläder. Ljudet av kläder och tystnad och att ligga blickstilla och jag vet inte varför det är så svårt men det är det. Jag spänner hela kroppen och du säger att jag kommer förstöra mitt närvsystem och det hjälper inte. Jag försöker kyssa bort det smutsiga och krälande och tomma och spända. Det går inte. Försöker desperat ställa allt till rätta men det går inte när ingenting är fel. Det är fan mitt stora dilemma. Saker som inte är fel går inte att ställa till rätta. Men varför får aldrig jag bestämma när saker är bra? Jag kan inte minnas någon som inte sa att allt var bra när jag inte tyckte det. Mina ursäkter och instinkter och min ovilja att bara låta saker hända. Tvingar mig själv att vara sårbar, öppen, motbjudande. En ny sorts självbestraffning. Allt känns tovigt. Jag vill inte gå till sängen och lägga mig ner. Det i sig känns obehagligt. Fan, meh, så mycket mush. På alla möjliga sätt. Nu låter vi detta vara.

Nu har jag hamnat efter igeeen. Livet är i vägen för hopelosthead. Men imåndags kväll var jag hos Marie! Vi hade båda mycket lågt blodsocker, men efter lagom mycket iritation åt vi lax. Och vitlökssås. Den var...stark. intensiv. Som rubriken säger, en helt ny nivå. Till detta drack vi svartvinbärsvin, vilket jag har konstaterat att jag är ett fan av. Det var också en upplevelse. Hon bakade jättejättekladdiga muffinsar (så godaaaa!) och lyssnade på orimlig musik och pratade om allt möjligt vi pratar om. Det var mysigt och Marie-igt och bra. <3

 

När jag åkte hem blev jag besökt, för Christopher hade kommit hem! Jaaaa! Han berättade om sin stockholmsresa, vi sov (jag försökte pga huvudvärk), vi vaknade (han mycket sakta såklart) och vi pratade innan jag tog mig ut i regnet och för att möta Agnes! Aaaagneees är hemma över sommaren jaaaaaa! Vi åt lunch på kreperiet och det har blivit alldeles fancy! Vi åt laxcrepes och pratade om hur vi mår, hur samhället ser på sexuella övergräpp (grepp?) och mycket annat. Vi gick i affärer, Agnes drack kaffe på ett varmt ställe, vi hade en intensiv sexualitetsdiskussion på olens (hahaha stavning idag). Som det ska vara! Vi köpte dessutom loka med chokladbollssmak...vilket är ungefär så motbjudande som det låter. Bra idé men...eeuuuw.

 

Efter en snabb pastamiddag himma åkte jag till Marie igen för att repa! Allt lät så braaaa! Alla liksom...kan allt! Till och med jag, chock. Sen skrev vi en gospelballad om kändisemma och töntalilla, vilket såklart var konst. Mitt band alltså. Bäst. Och vi la till en cover, jaaa! Mycket positiva utrop här, ja.

 

Idag har varit en musikdag. Mycket the weeknd och Emmy the great och sånt har pågått i lägenheten. Men viktigast av allt är att release är superbokad och skivdesign kommer hända och iiiiiii!! Och nu var jag precis i lomma på Jane Bond-äventyr som är top secret. Snart mer skivjobb. Peppen är stor!

Igår hände något vi väntat på lääänge, nemligen filmkvällen där vi skulle se de filmer vi gjorde som barn. Eller. Jag gjorde och alla andra spelade i. Och med "barn" menar jag 11-13. Det var tortyr. Tortyr! Det är ju inga familjefilmer utan på riktigt timlånga filmer. 3 st. Vi kan konstatera att alla mina karaktärer skrek. Och jag hade många karaktärer. Twisten, enligt oss, var att alla karaktärer var samma. Vi lärde oss att "kärlek tar tid" ("Det är passande i ditt liv nu, Emma", sa Syster...), försökte räkna ut handlingarna, skrattade åt märkliga skämt och var i chock över lag. Jag hade en livskris. Syster och agnes (inte min Agnes), som jag såg de med, hade lite mindre livskriser oftast.

 

Idag har jag ätit lunch med pappa och Syster. Först var detta mycket svårt, för bussen kom inte till mig. En trevlig kvinna hittade mig mig och följde mig till det nästnästa busshållplatsen. Fanatstiska människa. Men sen kom jag fram och vi åt Vietnamesiskt och det var...svårt för mig. Stark mat, alltså. Just no. Vi råkade gå in i en affär som fyllde år och därför bjöd oss alla på prinsesstårta! Jag älskar prinsesstårta! Så världen är bra, fast det är kallt som fan. Och coola saker händer idag. Förutom att jag blev kallad rävsås idag. Det är inte bra tycker jag. Men lite, lite roligt.

Igår åkte jag him och gick på after work hos grannarna med mina föräldrar och Cia. Så fort jag kom dit frågade värden "vad vill du ha, Emma? Ett glas vitt?" Bra att veta att jag är välkommen, ju. Och vad trevligt det var! Jag och mamma pratade med en av hennes gamla klasskamrater om ögonläkare och genterapi och konstigt nog var det verkligen top Comedy. Sen diskuterade jag marknadsföring av min musik och svenska och annat med olika människor, men framför allt pratade jag om ensamhet och annat deppigt med en underbar kvinna.

-Men nu mår du bättre, ja?

-Nej! *ler stort och höjer glaset*

Fun times. Ett annat favoritcitat är "Emma, vad gör du när du inte letar lax?" Ja det kan man fan undra va. Dricker vin, tydligen, för det gjorde jag alldeles för mycket av. Mycket, mycket trevligt!

 

Ironiskt nog bjöds det sedan på lax vid himma-bordet. Jag är kär i lax bara så ni vet. Vi fick också glass, och därifrån kommer rubriken. Pappa hävdar att mamma och han hade en ägglikör-period för mycket länge sen, men hon minns inte detta. "Jag har aldrig gillat ägglikör!" ropade hon gång efter gång. Cia gillade det dock och mindes tydligen också dessa perioder. Efteråt valde jag att stanna hos dem och se en film med mamma. I den döpte jag någon till "äckelmögimög" och allt var sorgligt och sappy. Fint, var det. Sen sov jag.

 

Jag vaknade till obehaglig morgonångest, men jag fick storfrukost so I was fine. Sen åkte jag och handlade med pappa, vilket innefattade att åka bil och skriksjunga within temptation. Det hjälpte med andningen. Det är det sista vettiga som hände idag. Det är en tom dag. Jag behövde det. God natt.

Man får ha radiolåtar i sina rubriker. Det får man! En annan sak man får, om man är jag, är att bli bjuden på middag. För det blev jag igår, av Christopher. Vi åkte till lilla torg som vanligt (jag hade aldrig varit där innan jag träffade honom och nu är jag där hela tiden) och åt på ett lagom fancy ställe. De hade mycket gott vin och jag fick aioli till mina pommes, så...jag menar...livet. Vi pratade om musiken som spelades och popflickors talang eller brist på sådan och...jag vet inte vad vi pratade om ok men allt var väldigt bra. Och jag fick efterrätt! I Sverige är det väldigt sällan man stöter på bra efterrätter, men här fanns chokladfudgetårta. Jag menar. Ropade "O my god!" dramatiskt när jag fick höra det, så...det blev den. Sååååå god! Lite kär, blev jag. Vi åkte hem och hade en lång bilkonversation om viktiga saker. Viktiga ord blev sagda. Väldigt viktiga. That is all.

 

Idag kom mormor hit, för vi skulle "städa och fika och dona och ha oss". Så det gjorde vi! Här är rent nu! Elegant, sa hon. Hon kallade sig själv "töffig" och allt var som det skulle. Nu ska jag him. Hejdå!

Rubrik signerad: Mamma. Sagt med mycket trovärdighet.

 

Igår var det studentfest två, för ännu en familjekompis dotter. Vi satt vid ett provisoriskt bord och åt studentmat under prat om tårtor och annat livsviktigt med en människa som mamma kände. Under kvällen hann jag och Syster prata om jobbiga saker i mitt liv hon inte hört om och jag träffade dessutom min första (eller ja ok andra) assistent någonsin! Jag hade alltså henne när jag var tre år gammal. Insane! Så himla fint att träffa henne igen och byta minnen. Hon mindes mitt temprament, så...yeah. Jag och Syster gick hem, pratade om min skiva, sjöng och tittade på Gilmore Girls innan jag beslutade mig för att sova himma. (Kan ha varit lite för tipsy för att åka buss ja.)

 

Idag stapplade vi ur sängarna och morgontränade medans vi tittade på hairspray, för musikaler är viktigt tycker Syster. Sen åkte jag hem, lyssnade mycket på the weeknd och fick veta att jag ska bli bjuden på middag ikväll. Because that just happens. Kan även berätta att det idag var tio år sedan den första av mina filmer hade premiär. Vilket märkligt liv jag levt.

Shass: Jag ser fram emot din reaktion så sjukt mycket!

 

Lite civil wars i rubriken så här i juni. Det behöver vi. Men igår var jag på studentfest, och det var inte så deppigt som rubriken lät. En familjekompis studentade och vi kände nästan ingen, så familjen rävås höll oss för oss själva basically. Jag och Syster skvallrade om grundskolegrabbar (it's a thing now och hon såg flera på stan igår wtf) och bondade allmänt under kvällen. Vi hade det längsta skrattanfallet någonsin och jag önskar jag kunde förklara men det går inte. "Heavy", säger jag bara. Best. En trollkarl trollade och det var tortyr för mig, som det alltid är. Tårtan var värt det, dock. Jag älskar tårta. Jag älskar socker i allmänhet. Och gratis vin och mat och studentfester är ganska behändiga. och studentskan hade slutat vara en liten sak och blivit söt? Så konstigt. På vägen hem hade vi också en märklig diskussion om min utbildningar i en äggmetafor. "Du kan inte bara ha ett ägg i din korg!" sa Syster och sen pratade vi om hur det blir kaos om man har två ägg eftersom de slås sönder, att ett av mina är scrambled, att det kokta ägget är stekt osv osv. Bästa. Fast jag trodde att jag hade drömt det. Sjukt förvirrande uppvaknande idag. Nu är jag på väg till nästa fest, woho!

Alltså, alltså livet. Ursäkta men...wow. Igår fortsatte med mer sånginspelning. Först kunde jag inte texten till en låt alls, men gjorde sen hela låten i en tagning. Alltså, jag gjorde ju alla låtar i en tagning, men vi brukar byta tagning för olika delar men inte på denna. Så menade jag. Jag kämpade igenom albumets svåraste låt och sen var jag fullkomligt utmattad. Eller jag andades lite dramatiskt också. That's needed. Sen åkte vi och åt pizza, för vi kan inte laga mat vi är i en bubbla ok. Eller var. Vi åkte till samma pizzeria som jag var på mycket i gymnasiet. Cosy stuff. På kvällen låg jag i soffan och lyssnade när Christopher spelade in akustiska gitarrer till tre låtar. Så himla fint blev det! Jag hörde den finaste låten om och om igen och halvsov. Bästa. Sen sov vi, utan sov- eller vaknaångest jaaa.

 

Idag kom folk och körade! Wiiii! Alltså Karl, marie, Syster och vår konstanta Sidekick Pamela. Syster var nervös och söt och gjorde ttt braaaa jobb! Och de andra också såklart. Rubriken var en märklig felhörning vi gjorde, men roligheterna haglade. Syster var "obehagad" och konstaterade att hon hatade en detalj "lite, faktiskt" osv. Sen kom mamma och pappa med tårta! Vi åt den allihop på balkongen och pratade om den döda musen de hittade imorse, förlossningar och annat lagom dumt. Sen spelade vi in hockeykörer (sooo fuuuun!) och kvällen slutade med att jag och Christopher åkte till Västra hamnen och pratade och var lyckliga. Så fint! men kallt as fuck. Men alltså, jag är så trött. God natt.

PS. Plockahontas says hi.

PSS. Det var i förra inlägget men jag glömde. Förlåt Plocka.

Psss. Nä jag kallar honom inte Plocka. Någonsin. Men han skrev under ett mail med det en gång och det var så himla sött så jag läste det en miljon gånger.

PSSSS. Jag älskar honom. No apologies.

igår efter bloggandet åkte jag till malmö för att giga med Jane Bond! Vi spelade mitt i folkets park på något som studieförbunden arrangerade, vilket betydde att Emelie (känd från bandettes och öppna scener jag spelat på) höll i det hela! Sötaste trummisen i Skåne. Vi såg först en orimligt duktig jazz/vis/popsångerska som jag tyckte jättemycket om, och sen spelade vi. vilket gick bra. Det gjorde det faktiskt. Bara det att jag stod mitt i solen. Konstant. Under fjärde låten trodde jag bokstavligen att jag skulle svimma, så jag fick ta en vattenpaus innan de två sista. Efteråt satt jag helt förstörd på en bänk och blev ihälld vatten av ungefär alla. Men...bra lät det, har jag hört. And so. Vi gick och köpte glass, för det var vi verkligen värda, och sen åkte jag hem.

 

Efter en stund kom Christopher och vi åkte till max och köpte mat. Jag köpte vitlökssås och detta är en viktig detalj eftersom jag av någon anledning varit rädd för att köpa dippsåser. Alltså ja fråga inte ens när det kommer till mat är det mycket jag är rädd för. Till exempel blev jag livrädd i tisdags för att bensinmacken hade en såndär nattlucka man beställde igenom. I am sane ok. Hursomhelst. Vi gick sen ut på balkongen, drack vin/cider (ironiskt att vi köpte Christophers favoritvin och jag drack upp det) och spelade gitarr och sjöng. Jag lärde honom slingan i Jane Bonds låt Rainbow in my coffee och vi hittade en gemensam nämnare i I need some fine wine, and you, you need to be nicer. Efter det lyssnade vi på min (vår, såklart) skiva och fixade lite småsaker, innan kvällen slutade med en grundlig genomgång av Christophers inspelningar. Där hittades till exempel en överförfriskad version av paris. Från alla andra s sida, jag var i princip nykter. Fin kväll hursomhelst. Rubriken kommer från en märklig highschoolfilm som Christopher improviserade fram efter att jag nämnt hur jag och Elin brukade kalla alla konstiga namn i gymnasiet. Varför hon hette smoke? You will never knooow. Men snart börjar dagens jobb, jaaa! Eller något.

Det är morgon och mitt hjärta hamrar som en idiot i bröstet. Du sover. Ligger med ansiktet mot väggen. lakanet har rullat ihop sig igen, så du ligger bara på madrassen. Fåglar sjunger och barn för liv. Världen känns oskarp och alldeles för klar på samma gång. Jag försöker matcha min hackiga andning till dina snarkningar. Lugna ner mig. Hjärtat hamrar ändå. Eller fladdrar, kanske. Jag vill att du ska vakna. Vakna och undra var jag är. Jag vill krypa ner i sängen igen och in i en famn. Vill, som alltid, försäkra mig om att du inte är arg på mig. Jag tänker att du är det jämt. Eller kanske snarare rädd för mig. Avståndstagande. Det är morgon och mina ögon fylls oprovocerat av tårar. Det är nog bara trötta ögon. Inte skuld. Eller kanske lite. Huden känns som om någon satt dit den fel när de monterade ihop mig. Den skaver. Jag skaver. Det är morgon och jag väntar. Tänker inte väcka. inte idag. Vågar kanske inte.

Alltså vad mycket jag har att skriva om! Vi kan börja med i torsdags och då träffade jag Karl! Det var länge sen vi utflyktade någonstans, så det gjorde vi. Till stadsparken, närmare bestämt. Det enda problemet var att kalvinknatet (ett barnlopp) pågick precis framför oss. Så vi pratade om en massa olika saker och småbarn sprang förbi i olika perioder. Det bästa var en syster som ropade "heja Hillevi!" med bristande lycka (hon var jätteliten och kunde knappt prata). Det blev mycket prat om Hillevi sen. när vi suttit där i några timmar och jämfört barnböcker och analyserat Astrid Lindgren gick vi till Karls föräldrar och åt mackor innan vi åkte till Staffanstorp och spelade in Karls bas! Vi jagade upp och hittade en kontrabas som jag döpte till "Little thing" ("Hello, Little thing, you're huge!") och bra lät den jäveln också. Karl lärde sig låtar på fem minuter och allt blev djupare och bättre. Vi hann också prata om "kaskelotta" och att mitt band är mina lärjungar. Fun times.

 

Igår vaknade jag och Christopher sent och bestämde oss för att nu jävlar skulle här läggas sång! Först köpte vi mat och gift, men efter att ha ätit spelade vi in sång till tre låtar i ett enda svep. Nästan. Det var så jävla helvetes varmt att jag knappt kunde andas, men kul var det ändå. Älskar att klistra ihop tagningar! Vi tog en choklad-, cider- och gitarrpaus på balkongen och det var hur fint som helst. Sen sjöng jag en låt till och sen åt vi middag och drack vin och allt var fint och bra. Bäst, är vi. Och jag sjöng den svåraste låten idag efter att vi vaknat och balkongfrukostat. Och nu är jag på väg mot nya äventyyyr! livet alltså.

Det är som en annan människa. Stammandet, mumlandet, hukandet. "I...I just...nevermind." Att inte våga titta upp för att det inte finns något att möta. Inget utom kyla. Jag är så rädd för kyla och tystnad att jag inte kan hantera det. "How do you live like that?" "It's not going so well." Jag vet att det blir värre om jag inte sitter rakt och ser folk i ögonen och säger fullständiga meningar. Det blir en rädsla i sig. Att mitt hukande och mumlande ska göra dig arg. Det är svårt att veta varför det känns så. Varför jag ryggar tillbaka vid minsta rörelse. Objektivt ser det ut som om jag skyddar mig från slag eller något. Varför skulle jag vara rädd för det? Du skulle inte, hon skulle inte, ingen skulle. Så varför rycker jag till? Varför gör jag mig själv mindre? Varför blir jag som jag blir? Jag kan inte förklara det. Det borde vara logiskt, borde vara hon, men jag förstår inte hur. "Are you afraid of me?" Och det är klart jag inte är. Du har aldrig givit mig minsta anledning att bli rädd för dig. Then again. Then again yes all the time. Och jag vet hur ont det gör att höra. Jag går i de fotspår hon trampat fram i mitt liv. Gör vad hon gjorde. Måste hitta ett annat sätt. Jag vet att min rädsla kan skrämma bort dig, att den kanske redan gjort det, och jag vet att det i sig blir en ny rädsla. Du tror inte att jag försöker, tror jag. but I do. Jag tänker på annat och fokuserar. Jag gör det. Men när jag väl är där krävs det så oerhört lite för att falla tillbaka. Du vill ha en rationell förklaring, på allt, och kanske kommer du aldrig att acceptera att det inte alltid finns. Ibland finns det bara röster som isbitar och distans och otrygghet. Jag säger inte att du inte förstår, för det gör du alldeles säkert, men du tror inte att jag gör det. Men ja vad vet jag det kanske är en åldersgrej. Eller så har jag rätt, jag är svag. Vi vet inte. Men jag vet inte vad jag ska göra för att rädslan ska bli mindre. Jag gör verkligen inte det.

Nä, men, alltså, vilken jävla skitdag det här är. Uuuuusch. men i måndags spelade vi in dragspel och det var motsatsen till det. Dragspelaren var Amazing och vi gjorde två låtar en miljon gånger bättre ungefär. Fantastiskt, var det! Och igår gitarrade vi! Det blev bluesigt och sen mer dramatiskt. Både gitarrandet och mina känslor. De måste fan lägga ner. Helt och hållet. But no. Det är tydligen sån här jag är. Somehow. Så det blev jobbigt. Jag blev jobbig. Dagen idag hände och fortsatte hända och jag är inte på humör. At leats it's summer. Yay.