I'm trying to lose myself you ought to try it

(Kryptiskt mush, antar jag...)
 
Det är en märklig tid nu. Det kanske alltid är en märklig tid, men det känns som en extra märklig tid nu. Hela den här våren eller vintern eller vad man ska säga. Så många märkliga impulser. De strömmar igenom mig och lämnar mig rädd och förvirrad. En instinkt att bli mindre. Att det ska finnas mindre av Emma. Att ha självdisciplin nog att sluta bli större, sluta inta något alls. Så blir det inte. Såklart blir det inte så för jag är ju inte så där självdestruktiv som jag tror att jag är.
 
Problemet är väl egentligen att det finns något dekadent med det självdestruktiva. Jag är the weeknd och Kanye West och Maria Mena. Jag är ett vinglas som konstant fylls upp så att det blir lättare att andas. Ibland blir det det. Det skrämmer mig också. Något med giftet skrämmer mig från vettet. Hur mycket jag tänker på det. Hur mycket jag behöver det. Det är inte heller så illa som det ser ut. Det vet jag om. men rädslan är värst. Rädslan och känslan att det inte finns någon att prata med. Att jag någonstans är ensam.
 
Det var länge sen jag grät i en famn sist. Länge sen någon strök mig över håret och stannade tills jag var klar. Av någon anledning tänkte jag att du aldrig skulle göra det. Jag vet inte riktigt varför men jag tänker mig att du skulle bli arg. Det har du inte gjort dig förtjänt av, tror jag, eller så har du det. Fan, jag vet inte. Jag vet bara att det är allt jag vill göra nu. Gråta och bli struken över håret och omhållen och inte vara äcklig. För jag känner mig fan äcklig jämt. Jag har fått för mig att du också tycker att jag är det. Jag vet inte varför, egentligen, för det har du aldrig sagt. men jag får ändå för mig det. Jag får för mig att du ska sucka och säga att nu får det fan vara nog. Är så rädd för att bli tillsagd att skärpa mig för jag kan nog faktiskt inte det just nu. Jag kan bara gråta och dricka vin och ibland le väldigt stort. De dramatiska svängningarna. Vem vet, det kanske bara är pillerjävlarna. Jag kanske borde ta reda på det. Hur det nu skulle gå till. Men att gråta och inte vara ensam var perfekt just då. Att få finnas och vara. Nu måste jag bara fortsätta med det. Fortsätta att inte försvinna. Somehow.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0