hopelosthead

Det är så speciellt när man får nya ord för saker, tycker jag. När något som funnits i ens tankar i flera ord plötsligt makar sense. Det hände mig igår. Jag insåg vad dina märkliga problem grundade sig i. Detta att du inte kunde hantera varandet. Att vara en person med tankar och känslor. "Sluta tänk mitt namn!" "Varför tror folk att jag tycker om dem?" Din ångest över att folk tänkte på dig. För du ville bara ses för dina handlingar, inte för dig själv. Det är en separation jag tror att många gör litegrann, men som du gjorde fullkomligt. Du var komik, musik och religion. Du var att fokusera helt på en person och sen genuint inte förstå varför personen brydde sig om dig sen. Det är en sorglig historia, all in all. att vara så avklippt från verkligheten. Så pass rädd. Uppmärksamhet var ju bra, så länge den riktades mot vad du gjorde. Inte mot dig. Vad du kände, hur du såg på saker. Det kunde man skämta bort eller spela på en oinkopplad elgitarr för att tysta. (jag hatar fortfarande det ljudet btw. Av elgitarrer utan förstärkare som spelas på, alltså. Uuuuusch.) Du är verkligen en av de märkligaste människor jag någonsin träffat. Jag undrar vad du gör. Om du blev präst eller punkare. Om du ens fortfarande finns? Jag får väl aldrig veta, I suppose. Kanske sitter du i ett träd med dina ekorrvänner. Eller förlåt. Ekorrpersoner du motvilligt träffar. Ja, så är det nog.