hopelosthead

Det är tisdagsnatt och jag lyssnar på Halsey. Egentligen är jag inget stort fan av Halsey som så. Hon är otroligt hipstrig och angstig men det är väl jag också när jag tänker efter. ”Do you tear yourself apart to entertain like me?” Det kanske jag gör, men framför allt gör jag det i tystnad och här. Vaknar med bultande hjärta och sanningen i bröstet. Går igenom dagen och slås ständigt av nya anledningar till att det här fan faller samman. Det här som i allt. ”You can’t wake up, this is not a dream.” Uppenbarligen inte. Jag har ont I halsen för alla tårar och ord jag håller inne. Långt ifrån så många som jag borde. Det borde gå bättre. Klarade mig nästan hela april. Men nu är det maj och det kände tydligen hela systemet av? Makes sense. Så nu är det maj och jag kastas mellan förtvivlan, självförakt och ilska. Mumlar mig igenom samtal. Ljuger nästan för det går inte längre. Blir missförstådd och kan inte förklara för det jag faktiskt tänker kanske är värre även om det inte känns så. Behöver någon som kan vara opartisk och säga om jag har fel. Det kanske jag har? Och det spelar ingen roll. Jag kan inte göra något. För det är det här det handlar om för helvete. Det här är det viktigaste, det fucking enda och det är det som är problemet. Varje dag är ett slag i ansiktet oavsett vad jag gör. Fyra ord som oavsett språk river och klöser och slår ut allt. Du hävdar att vi är i olika tider. Att jag hann vänja mig. I didn’t. Det tog två veckor för mig att veta att det här är rätt. Sen försvann alla andra framtider. Din framtid är din och min framtid är vår. Och nej det handlar inte alls om vad du vill göra. Jag vill att du ska ha allt du någonsin fucking önskat men god damn jag tänker vara med. Och när jag säger så är det alltså jag som inte tror på oss? ”My demons are begging me to open up my mouth.” Det är enklare när jag är tyst. Det är enklare när jag ler. För om jag inte ler är jag destruktiv. Fuck that. Om jag inte ler är jag ledsen och jag fortsätter dessvärre vara ledsen. Du är trött på att prata om det och jag är trött på att gråta över det. Som om jag hade valet. Valet att säga ”I’m done.” Just idag kanske jag vill, men det går inte. Det går inte åt något håll så jag vet inte vad fan jag skriver för. Jag kan inte släppa taget för du är det bästa som hänt mig. Du håller om mig när jag ska sova. Du låter mig leva ut. Du berättar mat-alternativen redan i bilen för att jag ska slippa få beställningspanik. Du är den starkaste och mest inspirerande jag känner. Du berättar för mig hur bra jag är och gläds med mig så fort något händer. Jag kan inte släppa det. Kan inte hantera att inte vara hos. Kan inte hantera det här heller. Kan allra minst hantera att ge någon slags ultimatum som du inte kommer ta emot. Så det här är fler äckliga ord jag inte borde ha skrivit. Standard. De är åtminstone till dig. Det kunde varit värre. ”Everything is blue”, sjunger Halsey. Det finns så många ord jag inte skriver som hade varit värre än de här. Så många sms jag inte skickar. Undrar om det är där skräcken kommer ifrån. ”And you desided purple just wasn’t for you.” Nej. Nej det är inte därifrån. Skräcken kommer från sanningen. Riktiga livet. Ett liv av hopbitna käkar och obesvarade viktiga känslor och trygghet och panik och telefontystnad och desperation och glädjetårar och ilska och så mycket kärlek att jag inte kan andas men just det tror jag är bra. Jag tror att jag kan sova nu. Om jag godkänner det publicerar jag imorgon. God natt jag tänker inte be om ursäkt