hopelosthead

(förlåt för detta lilla inlägg...)

 

Rubriken stämmer inte. Det gör den verkligen inte. Jag vill att du ska må bra och göra allt du drömt om i hela världen. Men. Ibland önskar jag bara mig någon slags jämlikhet. Ibland önskar jag att man, för en kväll, kunde ta en sax och klippa bort allt det du tänker på istället. Det som gör att du kan somna själv utan att det gör ont. Det är inte samma sak som att sakna. Det vet jag att du gör. Men jag önskar att det inte bara var jag som kände den här krypkräliga känslan av att gå och lägga mig ensam. Du säger att du alltid kommer att vilja göra det, frivilligt. Du är van vid att somna och vakna på olika tider. Leva olika liv. Och det skulle inte gå men jag kan inte säga så så jag gör inte det.

 

Jag har så många sorgliga drömmar. Jag drömmer att du ringer på, oannonserad, och frågar om du kan sova här. Inte för att något särskilt har hänt, men för att det känns svårt att sova själv. Och det blir så konstigt för jag vill ju inte ge dig min ångest! Jag vill bara…inte vara ensam om den. Jag drömmer om att i framtiden kunna komma hem till dig när du är borta, gå och lägga mig och vakna när du kommer hem. Jag drömmer om självklarhet, alltid. Det är ett så fruktansvärt behov och jag vet att jag tjatar men vet ni vad mitt huvud är en otroligt tjatig plats. Och jag försöker göra något åt saken. Ringer och säger god natt, skriver fina saker, allt det där man ska göra. Det hjälper inte. Och mer än något annat önskar jag att vi behövde varandra lika mycket…

Jag kan inte bestämma mig för om jag vaknade bra eller dåligt idag. Märkligt, vaknade jag. Kanske för att jag skulle till skolan. Det var ju inte igår, direkt. Christopher körde mig till skolan och det var bra, för annars hade jag inte hittat till rätt sal. Men det gjorde vi och jag hade si-möte med några få andra klassisar. Vi skrev en skrivgrej (som jag lägger upp imorgon eller nåt), pratade om vad vi upplevt under terminen och hade trevligt. De där mötena är så sjukt mysiga note to self gå på dem! Sen umgicks vi lite efteråt och diskuterade skillnaden mellan "vetsaker" och "tycksaker". Vilket är svintråkigt och jätteintressant samtidigt! märklig tid.

 

På kvällen träffade jag Filippa. Vi tittade på morgonrockar och sen långfikade vi. Jag åt en jättestor muffin (s?) och vi pratade om en miljon grejer till exempel sociala behov, delad ekonomi, sverigedemokrater och...säkert nåt annat, meh. Det var trevligt i alla fall. jag är jättetrött så jag ska skriva en tanke, och publicera ett kryptiskt mush, innan jag sover:

 

Tanke:

Varför är det svårt för mig att hålla en tekopp i mina händer? Varför tycker andra att det ska vara svårt och ställer en stol bredvid mig för att ställa koppen på? Och de har inte fel, för jag tycker det är svårt. Så varför är det så komplicerat för mig att hålla i saker? Varför är just att ha saker i händerna en blindgrej? någon som vet svaret?

Idag, mina vänner och ovänner (har jag några ovänner som läser? har jag några ovänner alls?), hade jag min läkartid på vårdcentralen! Läkaren var en snäll kvinna och inte en douche, yaaaay! Vi pratade ganska länge om vad som var felet, vad som var sammanhanget och vad som ska bli åtgärden. Åtgärden ska bli kbt (den långa varianten jaaa) och medicin. Sen blodprovade jag lite, för tänk om jag har vitaminbrist egentligen, och sen åkte jag hem. Och googlade biverkningar. Men till slut fick jag en ganska nyanserad bild, så jag tror jag vet vad som kan vänta mig när jag börjar. Skrämmande, är det hursomhelst. Det är typ det som har hänt idag, men hänt har det verkligen. Overwhelming enough. Rubriken är sagd av läkaren, kan jag nämna. Christopher datorar på min soffa, kan jag också nämna. Fast snart får han sluta tycker jag för jag är trött. God natt.

Jag har sett de nya Gilmore Girls-avsnitten. jag och syster gjorde det igårkväll. Det var en upplevelse. Vi skrattade. Vi skrek. Vi såg kevin och Demi (the Gilmore guys) i ett hörn och skrek ännu mer. Jag grät. Syster grät på insidan. Utsidan är bättre. Plot-twisterna var många. Rubriken var det sorgligaste i hela världen. Förutom hela Rorys liv. Jag vet att ni inte bryr er men...wooow. Mitt liv är ett annat nu. Kanske inte men ändå.

 

Idag har jag gjort inga grejer. Det är ok. Jag har träffat mamma i två minuter och det är typ det. Podcastat och popcornat och andats. Jag ville liksom bara gå in här på bloggen och säga hej, Gilmore Girls hände, det var stort. och förresten. Ni som tycker att de pratar för fort...hur långsamt tänker ni? Undrar bara. Med det får det va för nu ska jag gå och lägga mig och panika över imorgon...

hej ni!

Nu ska jag snabbblogga (mest för tre b i rad) om min tid sen sist, eller mest om igårkväll. För då var Linus här! Vi satt först här och pratade om "före länge sen", att jag inte är någon riktig man, hur vi skulle uppfostra ett barn tillsammans (intressant faktiskt!) och vilka vi kände. Det sista urartade i någon märklig lek där vi frågade den andra om den kände någon med ett visst namn och en alternativ rubrik var "vem är det som känner Olof?" Det var inte jag, för jag känner inga olofar.

 

Efter ett antal timmar och lite sång (jag sjöng dancing Queen eller memma Queen i väldigt olika versioner, vi försökte dela upp en låt utan framgång osv) tog vi oss in till stan. Efter bara några minuter på botulfs insåg vi dock att det här verkligen inte var något vi hade lust med, så vi åkte hem igen...antiklimax! Istället la vi oss och pratade i några timmar till. Då kom jag på en svinsmart idé (som ni får höra om någon gång kanske) och vi pratade om brist; bristernas rätt i samhälle ... T. Det var kul, tyckte jag då...

 

Idag vaknade vi i olika omgångar och mådde inte så dåligt som vi kunde ha gjort. Alltid kul när det händer. så vi låg kvar, jag åt något och sen gick vi till hemköp och köpte mat till Linus, masariner och sugardrick. De två sista var svinbra köp enligt mig. Det första också antar jag men kan inte veta helt säkert. Vi pratade om ringsignaler, Linus sjöng "guld och gröna skogar" med myyycket vånda och sen försökte han para ihop alla. Av någon anledning. nu måste jag springaaaa förlåt för dålig bloggning!

Mina kvällskänslor har slagit sig in i morgonen. Och jag är så ledsen. Så ledsen över att höra saker som "du går på gräs!" som om jag inte har fucking känsel bara för att jag inte kan se. Så trött på att bemöta alla med respekt, för de vill ju väl, när jag bara vill skrattgråta i en pöl på marken. Så ledsen över att jag inte har vågat prata tillräckligt om det här och istället har hånskrattat åt folk som "är för blinda". Som om jag var så jävla mycket bättre. Som om det är fel att "se blind ut". hur ska jag annars se ut? Det är så himla märkligt och jag vill inte vill inte vill inte.

 

Jag är så ledsen över tjejen på youtube som raljerar om att demisexualitet inte finns. "You want a human conection? Good for you! That's everyone!" Nej, ditt jävla spån, det är inte alla. Det finns folk som vill ligga med främlingar på krogen. Det finns folk som ser en bild på en snygg tjej/kille/whatever och och kan tänka sexuella tankar om den personen. Det-kan-inte-demisexuella. "I mean, why would that need a label?" Du behöver ingen label för du har aldrig mått dåligt över det, uppenbarligen! Du kan inte förstå att vara tillsammans med någon som man vet kan tänka tankar man själv inte kan förstå. Det behövs en label för att förklara. Jag är inte ledsen, jag är arg. Arg och ledsen i ett.

 

Jag är ledsen när jag ska somna. När jag ska vakna. När jag är ensam och när jag måste ha någon omkring mig. Jag vill gömma mig i en famn och glömma att det inte går att finnas ordentligt. För det gör det inte. Ska vi ta min 2016-lärdom igen? behov spelar ingen roll. Du behöver vara själv och jag behöver att du inte är det. Då vinner du. Så ska det vara också. Men ledsen är jag lik förbannat.

 

Jag är ledsen för att jag måste ta alla initiativ och försöka vara med överallt. Lika ledsen för att jag, när någon annan tar initiativ, är otacksam och motbjudande. Ledsen över lag. ledsen för att jag måste hålla på med ledsenhet när jag borde hålla på med glädje och värme och allt sånt. Blä, nu ska jag fokusera på julmust. Det blir bra det med.

Idag har jag varit himma och skrivit. När jag kom på lagade mamma plättar till mig, vilket är det bästa som finns. Vi lyssnade på jättedålig musik med jättedåliga dropp och det var trevligt trots allt. Sen skrev jag. Lite, åtminstone. Författande är svårt, you guys. Mycket svårt.

 

På kvällen lagade jag och pappa mat like there was no tomorrow. Vi kokade soppa och gjorde en pasta- och kycklingröra, så nu har jag jättemycket mat! Vi åt lite av soppan och tittade på så mycket bättre. Så här gick det:

*Faller över bordet*

Pappa: Oj, vad är det?

jag: Det här är den sämsta låten!

Pappa: Jag har hört sämre.

Jag: Som vadååå?!

Pappa: Den förra låten.

Jag: Sant. Den var nog sämre.

 

Nu läser jag Johanna Thydells nya bok. Minns tydligt när jag läste den förra för fem år sen, på ett snälltåg mot Stockholm. Det var verkligen en märklig tid, det där. Så sjukt att den boken kom ut just då. Som om den ville säga mig något. Undrar vad denna vill säga? Vi får se.

Här är en liten lista på saker som händer i mitt huvud och i livet:

-Klemmentin-månaden har börjat. Jag hade glömt hur mycket jag älskar klemmentiner. Stark kärlek pågår.

-Jag har börjat sova mitt på dagen. Jag gillar det inte! Men jag gör det ändå. Blä

-Gilmore Girls-revivalen kommer ut om tre dagar. Jag kommer inte kunna se den då, men...ändå. ändå! Sjunger olika lala-soundtracksånger i lägenheten.

-Det händer så märkliga grejer i livet guys. Saker som nog känns naturliga för andra inblandade, men som mig känns ungefär...woooooaaaaa vad pågår hur ska jag hantera holy shiiit!

-Jag panikar över min tid på vårdcentralen och att det känns som om jag inte borde vara där. Om jag mår bra, som jag gör just nu, hur ska jag då kunna tro på att jag behöver hjälp? Och om jag inte kan tro på det, hur ska då en läkare tro på mig? Bleeeehhhh...så himla dum grej att klaga på.

-Idag har jag gråtit till the fosters. ni vet när man kommer ihåg en scen och bara måste se den och så ser man flera avsnitt? Exakt. Gråååååt.

-Det trycker i mitt huvud. Mitt hår hänger. Det kliar överallt. Jag är inte så pretty idag så ni vet.

-Det var nog det idag. Jag har inte lämnat hemmet. Peppigt liv, god natt.

En lite rolig sak med mina rubriker nowadays är att man inte har en aning om vart de ska leda. blir det kaos eller vardag? Exakt ingen vet! men nu har ni nog anat att det här är mer vardag än kaos.

 

När jag bloggade sist skulle vi ju åka till Pia och Magnus, och det gjorde vi också. Vi åt lunch i salen (tänk att ha en sal! Tänk!) (vad skulle jag med en sal till?) och såklart bjöds det på lamm, som det ska där. De har en miljon får, that's why. Vi åt en god äppel-efterrätt och samtalet var väldigt...jag vill säga typiskt, men det låter dumt. Väldigt som det ska vara. Vi åkte och lämnade Syster hos farmor, eftersom hon har praktik i Jönköping den här veckan (det går bra för henne!), och sen åkte vi hem.

 

I bilen lyssnade vi såklart på peppig musik. Jag hade ett riktigt party i baksätet och valde nästan bara partylåtar. Fast höjdpunkten var när jag valde left outside alone och insåg hur mycket jag saknat den. Vi lyssnade också en del på hurula (se: rubriken), för honom ska vi se om mindre än två veckor wooohooo! Ovanligt taggad på denna upplevelse. Men det var en trevlig hemresa med middag på spånsta (<3<3), och när jag kom hem fick jag dessutom sova med Christopher. Vinst på alla kanter. Innan vi sov pratade vi om barndomsminnen och jag försökte beskriva för honom hur jag "såg" när jag var liten. Det har jag aldrig gjort för någon, vad jag kan minnas, så det var både svårt och spännande. Jag tror inte att han förstod men det var inte riktigt meningen heller.

 

idag har jag inte gjort särskilt mycket alls. När Christopher åkt (mycket motvilligt pga morgon, kanske också pga mig vem vet) låg jag mest i sängen hela dagen förutom när jag var och handlade med pappa. Jag har också lyssnat på ett jättemysigt Gilmore guys-avsnitt och diskuterat med Syster om olika låtar och vilka versioner av dem som är bäst. Vi kom verkligen inte överens men det gör inget. innan jag återvänder till sängen ska jag berätta om en märklig grej:

 

Igårkväll fick jag en låt på hjärnan, men jag visste inte vad det var. Jag hörde bara musiken och en skrikig mansröst som sjöng vad jag trodde var "låååångt booort". Jag kände på mig att jag var liten när jag hörde låten och blev lite rädd för den (som jag ofta blir på kvällar...). Det kändes som om jag hört den som barn och varit i ett sammanhang där jag inte förstod vad som pågick (något jag ska prata mer om en annan gång tror jag). När jag var och handlade frågade jag pappa om han visste vem det var, och han engagerade sig. Men inget han sa kändes rätt. Vi handlade och jag sjöng "lååångt booort" lite då och då. I bilen hem kom han på det! Fast de säger "dooon't faaaall", tydligen. Det var rätt låt! Det är tydligen en av pappas ungdomsfavoriter, som han inte har lyssnat på sen jag var liten. Jag har inget minne av att ha lyssnat på den (detta är innan jag brydde mig om musik), men den satt ändå i min hjärna tydligen. ok nu har jag spenderat orimlgit mycket text på två toner men jag tycker det är lite spännande hur hjärnan bara kastar ut grejer. Nu ska jag gå och lägga mig och försöka att inte skrämma upp mig själv. Mina odds är sådär men det ska nog ordna sig...

Vet ni nu är jag i Västergötland! i någon timme till, men ändå. Jag tänkte hinna blogga innan vi åker till pia, men det är svårt för jag kan knappt skriva ord...

 

Men i fredags var en riktigt bra dag! jag åt lunch med Filippa och hämtade mitt nya id, så nu kan jag åka till Danmark om jag vill. Det vill jag verkligen inte for the record. Men jag kan! På kvällen kom dessutom klassanna till mig, alltså norrlandsanna. Svårt nu. Vi gick och köpte julmust och choklad, och sen kämpade vi i en evighet med att beställa pizza. Allt blev fel. Döda telefoner, oändliga bankbråk och internetuppkopplingsfel. Men till sluuut kom pizzan och vår pizza- och vinkväll kunde börja! Vi lyssnade på skivor (Anna är en av de få som inte får panik över att välja bland mina skivor, för hon gillar samma saker som jag) och pratade bland annat mycket om varför vi måste skriva om andra städer i Stockholm, varför Norrland är ett utdöende ställe (och varför Anna måste få gnälla om det, det fick hon), saker som hänt en som man inte kan förstå att de finns, ungdomsboksförfattare som är lite för snygga och som man därför inte kan relatera till, vår klass, Annas favoritband och sammanträffanden om dem, våra favorit-typer av tjejer och jättemycket mer. Det var en jättefin och lång kväll!

 

Igår vaknade jag okristligt tidigt (för att vara jag) (varför heter det okristligt? Var jesus morgontrött?) för att åka upp mot u-hamn, som vi säger nu. Vi lekte bokstavslåtsleken (där man väljer en artist på en bokstav och sen måste lyssna på en av de fem mest populära låtarna) och Syster var top Comedy. "Det är så svåååårt!" och "jag kör snabbt som attan." var nog det jag skrattade mest åt. Ni fattar inte men det gör inget. (jag har ont i min axel tyck synd om mig.) Vi lyssnade på melodikrysset ("allt ska man veta i det här konstiga programmet", sa programledaren...självinsikt!) och sen på allt möjligt. Jag och Syster sjöng simple plan och försökte stämma i I have a Dream men sjöng samma stämma utan att höra det. mamma valde crazy frog. Syster valde galenskaparna. Jag valde Sean Paul. Helt rimligt.

 

När vi kom fram var allt som vanligt, förutom att farmor har en roomie. Det är Elin, min kusin Joakims flickvän, som bor här eftersom hon jobbar i Jönköping och inte har någonstans att bo där än. Vi gick ut med hundar och spelade supermycket kanasta (jag och pappa dubbelvann! Som Syster sa: Det har ju aldrig hänt!). Sen åt vi god middag och god glass och pratade om språk vi kan och inte kan, vad alla i släkten heter i mellannamn och farmors fest som hon ska ha nästa år. Det var mycket trevligt, och nu sitter jag här, kan också notera farmors visdomar: "jag kan så lite som möjligt, för då har jag mindre att komma ihåg!" och "jag har blivit mer och mer belåten ju äldre jag blev. man kommer till insikt!" Den sista var inte så lätt att skriva eftersom det var ett länge samtal. Jaja nu slutar jag innan de kommer hem med hundarna och vi ska åka till Pia och sen hem. hejdå.

Jag förstår inte varför jag sitter upp

det kanske är masochism

jag ska vakna igen om 6 timmar

...how

Jag sväljer en miljon ord

ville säga saker jag inte fick säga

för de betydde ingenting

och skulle förstöra exakt allt...

så jag sa inget

bet i tungan, som man ska göra

kanske ska lära mig det?

men det kryper och krälar i bröstet

ska det det?

kan någon svara på triktigt tack?

fuck detta, jag vill mest domna

i ett moln av vin och tabletter jag inte har

inte för alltid

men ett tag bara...

vill ha en hand i håret

en konstant, fysisk trygghet

antar att jag har signerat kontraktet på att aldrig få det

varför gjorde jag det?

för att inte kunna säga vad jag ville säga ikväll

för hårstrykarhänder och värme

Worth it

right?

blä, jag måste sova

måste gå upp

jag vill iiiinteeee

så känner ju alla men ändå

ska det kännas så här?

äsch, förlåt

jag hatar det mesta

I miss you

god natt

Det händer grejer i livet, you guys. Kommer jag berätta vad? ...Nä. Men alltså mängden stora känslouttryck i och runt mig är inte rimlig! Har hunnit storgråta i olika etapper, trösta i andra etapper, så underbart 2011 detta låter. Men det kanske är bättre nu, och vet ni varför? För igår gjorde jag det. Jag ringde vårdcentralen och sökte hjälp äntligen! Sköterskan jag pratade med var jättesnäll och lyssnade på mig. Det enda dåliga var att hon frågade "känner du dig deprimerad?" Detta tycker jag inte om. Jag är ingen läkare eller psykolog och kan alltså inte diagnostisera mig själv.

 

Men vad som är svårare är ju att förklara psykisk ohälsa för mormor. "Men du har ju Christopher! Det är väl bra?" för det är ju så det funkar. Alltså va? Men ja jag sitter väl mest här och ramblar. Snart ska jag lämna huset för fösta gången sen i tisdags. kanske på tiden, ändå. Så, vi ses...sen!

Och så vet man inte det. Det är inte lätt, detta liv vi lever.

 

Men vi kan prata om något annat också. Som att jag igår firade min bästa mormor som fyllde 77! Syster och Benjamin hade photoshoppat en bild med henne och Ingvar Oldsberg, vilket ju är den bästa presenten ever. Eller presanger, är det visst. Jaja. Jag fick äntligen dricka bubbel (har längtat så länge! Ni anar inte!) och sen åt vi smörgåstårta och paj och allt vad det var. Vi pratade om vem jag är döpt efter (och att ingen vet det utom jag och mamma), min bebbe-kyl, hur sorgligt mormors liv är (enligt Benjamin) och en massa musikaler. Alla försökte komma på tre musikaler de tolererade och det var svårare än man kan tro. Jag och Syster sjöng Josef och Christopher och pappa led. Det ska de ha, tycker jag. Vi åt äkta mammatårta, skrattade åt uttryck och hade en lövly tid. Vägen hem var...inte så lövly alls. Vi lämnar det där, tror jag.

 

Idag har jag inte gjort något. Stapplade ur sängen vid 14:30, not even kidding. Vem är jag ens. Nu bloggar jag medans Christopher jobbar, men snart ska jag nog gå och lägga mig tror jag. Kan också notera att Shass har varit bäst idag. Hon har verkligen stöttat mig i mitt mög, frågat om jag har ätit (hatar när folk gör det men hon lyckades) och konstaterat att jag måste ha julmust och choklad. Vilket jag har fått nu! Det är bra tycker jag. God natt!

Jag är lite lagom förkyld och vill egentligen bara ligga i min säng. Det har jag ju velat i flera veckor, men ändå. Ligga i säng och bli kramad och klappad av min favoritperson. men riktigt så bra är inte livet, så jag tänker väl snart lägga mig i min säng alldeles ensam. Vilket omåttligt sorgligt liv jag har! Skojaaa not so much.

 

Igår var en dag också kom jag på, och då drack jag afternoon tea med mina föräldrar. Det var ett jättedåligt afternoon tea! De hade bara påste, vi fick vänta tio minuter på att få veta var vi skulle sitta och sen ytterligare 30 på att få något...det var ganska dåligt ja. Men vi hade trevligt ändå! Vi hann också under dagen med att repa med jane bond, sörga att jag inte gillar musik längre (det är en annan diskussion) och se en del så mycket bättre. Det var också ganska dåligt. Men jag kan bifoga ett litet skämt från mamma:

Jag: Varför har de barn i cheap thrills?

mamma: Det kanske är Lisa Ekdal, det vet inte du!

Jag: Men det är ju flera barn?

Mamma: Det är kanske Lisa Ekdal...s kusiner!

Det var kul där...

 

Idag hade vi föreläsning med Stefan Casta! Jag var jättestarstruck och berättade det för honom som en äkta flickidol. Eller det är ju han som är flickidolen i sammanhanget. Förvirrande nu. Jag har också lyssnat på finalen av Gilmore guys (som var 6 timmar lång! how...why...) och varit vaken why did I do that. borde somna asap. :(

Hej hej undrar ni vad jag har gjort sen sist? Vilken tur, för nu får ni veta det:

-Jag har predikat så dramatiskt att jag undrade om jag borde bli prest. Ska inte det.

-Jag har skrämt upp ett helt café. Tror jag. Mest genom att prata om hur sämst alla är.

-Jag har kramats med Christopher. Det måste man få göra. Eller man och man. Bara jag helst.

-Jag har försökt diskutera feminism med honom. Why did I do that? Jag har ingen aning...

-Jag har gjort supercoola chokladbollar med pappa! De innehöll saker som daimkulor, polly ("chokladpollar!") och nutella. Inte samtidigt ofc.

-Jag och mamma har trott att marina and the Diamonds sjöng om "chasing Daim". Det var time. Men hon borde sjungit om Daim.

-Jag har lyssnat på talking the charts hela kvällen. Jag ska vara gäst där. Det har jag bestämt. Jag ska klara det.

-You guys jag måste få prata mer om popmusik! Det gör ont att inte få det.

-Men nu tänker jag snart gå och lägga mig. Bleeeeh sömn är nice. Speciellt när man inte vaknar en gång i timmen för att man 1) har en mardröm, 2) måste vända på en snarkande Christopher (no offence Honey jag är inte bättre själv) eller 3) bara vaknar och undrar vad som pågår. Jag kommer säkert uppleva både 3 och 1 inatt också. Det blir kul! God natt.

(Uppgift i skolan om litterärt skapande. Det första jag skrev där.)

 

”Jo, Emma, det gör jävulskt ont”

 

Jag visste inte att det fanns människor som inte skrev. Att det kunde gå tjugo, fyrtio, sextio år innan de satte penna till papper. Att det var möjligt att först ha ett ”riktigt jobb” år efter år, för att sedan förverkliga sig själv. Jag tog för givet att vi antingen föds skrivande eller inte. Att orden är lika självklara för alla som de är för mig. Att alla andas dem.

 

Nu omges jag av människor med en strålglans jag aldrig sett tidigare. De har precis upptäckt orden. Kanske har de rentav upptäckt sig själva; känt att jo, de får göra precis vad de vill. Jag kanske är för ung för att någonsin ha tvivlat på det. Kanske är jag lyckligt lottad. Ändå var jag tvungen att ställa frågan:

   ”Har det inte gjort ont?”

   Det skrattas omkring mig. Först tre dagar senare får jag ett faktiskt svar. Vid det laget har jag glömt att jag ställde frågan. Jag säger så mycket, andas så många ord. Men kvinnan bredvid mig minns. Hon säger att det har gjort jävulskt ont. Att hon har kommit ut som en skrivande människa. Att jag, med min ogenomtänkta fråga, hjälpt henne. Jag får en klump i halsen. Tänker att jag borde vara mer tacksam. Visst har jag ont, jag har ont nästan jämt, men just den smärtan behöver jag aldrig uppleva. Jag föddes skrivande. Sånt försvinner aldrig.

Idag kom två skådespelare till skolan för att läsa upp våra dramatik-uppgifter. Det var faktiskt jävligt fantastiskt. Vi fick uppleva allt från strindberg, döda bröder och psykotiska kylskåpsfobiker till halsdukstjuvar och huvudräkning. Jag var inte nöjd med min text alls (ni får nog inte läsa den), men de läste den så bra att jag kom på hur viktig den faktiskt är för mig. Riktigt rörande, var det. Jag hann också diskutera plastikkirurgi med Anna Nygren och Ita, vilket väl var mindre viktigt men ja varför inte.

 

Sen åkte jag och handlade med pappa. Vi superhandlade ordentligt och sen lagade vi en massa lådmat. Riktig mat, wooohooo! (You guys have no idea.) Vi tittade på så mycket bättre (deppigt gäng i år) och åt lite av maten, och nu är jag hemma. Jag är jättetrött och vill bara sova i en miljon år. inte tänka på vad rubriken säger förutom dramakopplingen. Inte undra vad det är som händer. ingenting händer. Something should.

(En lagom jättedeppig dikt jag skrev för lyrik-uppgiften i skolan.)

 

Undergången

 

Först gick det sakta.

Jag märkte det knappt själv.

Jag glömde bort hur man skrev dikter

läste och tänkte

somnade och vaknade…

 

sen glömde jag skillnaden mellan kropp och tanke.

vem som sa vad

vem som hade rätt

vad som var på riktigt…

 

Jag var fortfarande stark, sa de

En kraft att räkna med

Jag gick upp ur sängen

Sa emot och körde över

Var en förebild, sa de

Någon att lyfta fram

Komma ihåg

Lita på

 

Sen kom tröttheten.

Den tunga, tryckande.

Och jag kunde inte längre vara stark.

Kunde inte, men tvingades ändå.

Så jag sprang genom städerna

Skrattandes, sjungandes

Trots att ett SMS tog all min kraft

Trots att hjärtat hamrade inför varje beslut

Trots att alla mjuka händer blev klor

Och alla människor blev monster

Trots det gick jag upp ur sängen

Sprang och skrattade

Kämpade…

 

De sa att det var mitt fel.

Mitt fel att det tog tid

Att jag förstörde deras glädje

Att de var besvikna.

De sa att det skulle bli bättre

Om jag lät mig själv vara lycklig

Att det var jag som stod i vägen

Att jag borde växa upp.

De har aldrig älskat mig

Men det har inte jag heller

Så det kanske är dem jag ska lyssna på?

 

Det ska bli bättre, säger de

Det blir det alltid

Undergången går över

Så många har överlevt

De säger att jag inte har ett val…

Jag blir förvånad varje gång du säger att du har saknat mig. Varje gång du håller i mig som om du är rädd att jag ska försvinna. Jag tror att det är för att du blir lika förvånad själv. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Att du, den rationella, blir mer intensiv än jag. Jag försöker att uppskatta det så mycket jag kan men det är farligt. Det blir hopp. Hopp är farligt.

 

Men jag försöker. Försöker bli trygg och vara nära och inte få panik. Men paniken kommer ändå. Att ligga bredvid någon som inte är där. Ett skal av en människa som inte hör eller känner av mig. Jag kan inte ens förklara varför det är så skrämmande eller varför jag kunde hantera det i ett år men inte längre. Jag ligger på kanten av sängen och försöker lugna tankarna. Till slut hjälper det. Jag kan alltid somna.

 

Drömmer om någon som inte är där. Groteska, övertrötta skratt och nonsensord. Nonsensord som slår över i förvirrad ilska. Jag vakar och beskyddar och känslan är den samma men den som inte är där är inte vad drömmen säger att den är. Jag vaknar ändå med iskalla skräckilningar enda ner i fötterna. Orden vandrar genom huvudet. Du vaknar till, mumlar "honey..." och försöker stryka mig över ryggen. Jag kryper undan från beröringen. Handen är kall, trots värmen i rummet, för de som inte är här är alltid kalla. Jag skulle vilja göra tvärtom. Klamra mig fast och gråta och ge upp. Jag gör inte det. För att jag tror att du är någon annan? Jag tror inte det...

 

Vi vaknar på riktigt. Det snöar. Det snöar och världen har fallit i bitar medan vi sov. "We're all going to die", säger jag om och om igen. Jag vet att jag skrämmer dig när jag säger sånt. Jag kan inte låta bli. Dessutom är det sant. Vi kommer att dö, allihop. Det är det 2016 försöker säga till oss. Du lugnar. Du kramar och är varm och när du gått smsar du att snön redan har smält. "You'll be fine." No, I won't be. We won't be fine. Ändå krälar hoppet i maggropen. Du var annorlunda. jag vet inte om du tänkte på det, men du var det. Som att du vill stanna. Fan...fan. Jag vill inte hoppas men vet att jag måste. Vi måste alla hoppas. Ser jag splittrad ut? You have no idea.

 

 What a strange, strange world we live in
Where the good are damned and the wicked forgiven
What a strange, strange world we live in
Those who don't have lose, those who got get given
More, more, more, more

Jag önskar att jag var arg. Att jag kunde skrika och skälla och hävda att allt var ditt fel. Att om du bara got your shit together skulle vi kunna ordna det. Men det kan vi inte och jag är inte arg. Bara ledsen. Ledsen, besviken och uppgiven. För vi kommer aldrig ut ur låtsasvärlden. Är det mitt fel, egentligen? Kanske, men det pratar vi inte om. Jag tänker att det handlar om praktiska saker, men det gör det väl inte kanske. Det handlar inte om länder och pengar och yrken. Sånt löser sig. No, for real, det gör det. Det andra är svårare. Allt det andra. Lager på lager med svidande och blödande och en väldigt rädd liten person som inte vågar tänka vad hon faktiskt tänker. Det måste finnas en medelväg. Är det fel att tänka så? Kan det inte finnas trygghet utan allt det som gör ont? Jag vet inte för jag vet inte om det finns någon trygghet. Ibland känns det så. Som om du är här på riktigt. Som om du är här oavsett...men det är du ju inte. Det finns nog en paragraf i kontraktet om att jag måste orka. Och en om att jag måste sluta vara rädd. Den sista har jag nog skrivit dit själv. Kan vi notera att jag gör en kontrakt-metafor? Kan vi det? För det säger jävligt mycket to be honest. Allt har blivit konstigt för sånt här brukar man inte diskutera alls, tror jag. Eller vad vet jag I've never done this. Men jag tror att det faller sig naturligt annars? Att jag inte ska se det som ett kontrakt...men det blir ju så när man får en liten del av kakan hela tiden. Och jag vill kunna anklaga dig för det! Det har jag gjort och det vill jag göra men jag kan inte. Det är inte ett beslut. Det borde vara, men det är det inte. Beslutet fattas åt oss, tror jag. Frågan är bara hur fan det ska gå till. Om jag kan stå upp sen. Förmodligen kan jag inte det. Har lagt in för mycket. Hela min framtid. Det skulle jag inte göra men jag hade inget egentligt val. Fuck this, kan vi inte bara låta bli allt? Kan inte tiden stanna i en värld där du håller om mig och jag inte är rädd hela tiden? Nähä...ok...men fuck detta, då. Till allt. Önskar att jag var lika säker som jag just lät. Jag borde nog mest sova. Väldigt länge. Helst en hel dag, går det? Jag tänker prova...

Herregud, jag vet, sämsta bloggaren i stada. Men det är för att jag har flyttat in i min säng nästan jämt. Vet inte varför, men jag har varit så sjukt trött i veckan. Det gör ont så trött är jag. Men när jag inte har varit i min säng har jag gjort roliga grejer!

 

I torsdags kväll åkte jag och "norrlandsanna" (75 % av alla annor är från norrland, men hon är typ mest från norrland, and so it goes) till Malmö för att gå på ordkonsts release. Tema satan, så jag var ju stoked (hej gamla läsare detta är till er). Men vi hittade inte releasen, så vi satt på baren den var på och drack vin istället. Under kvällen hann vi prata orimligt mycket om läsk och våra "stall" av läsk och chips (=vad vi brukar köpa), rangordningar av bär (jag håller inte med hennes statement i rubriken), douches vi känt, ångest över att handla eller beställa mat, våra klassisar och en massa annat. Efter några timmar gick vi till max, för det kände Anna att hon behövde. Jag klagar ju inte på att få äta pommes och dricka lyxshake, så jag var väldigt nöjd. Sen åkte vi hem, missade sista bussjäveln och fick gå hem. Hon bor väldigt nära mig, så det är väldigt nice åtminstone.

 

Igår träffade jag Filippa. Jag fortsatte onsdagens quest för päronsoda genom att gå till coffee Point, Lunds enda café som säljer nämnda dryck. Newsflash: De har inte sålt det på år! Fakking år! men det blev en bra fika ändå och vi pratade mycket om terapi, vad man får säga om andras vikt (inget!) och hur mycket vi inte vill bort men ändå borde resa ihop pga bryr oss ej om kultur och sevärdheter särskilt mycket. När vi hade fikat klart gick vi och tittade på glas! Ni har kanske hört om min quest för att hitta det perfekta vinglaset? Kanske inte, men ett sånt har jag och nu är Filippa med på projektet. Alla glas på servera var alldeles för stora, konstaterade jag, men jag var överlycklig medan jag dissade dem. Sen gick vi vidare till mitt viktigaste quest: päronsoda! På coop hade de bara Coops egna, så vi gick till ica (i regnet, mind you!) för att kolla där. Men de hade bara icas egna där med! så jag köpte den och letade istället efter sourcream onion-chips. Hade de det? naaaaj, men dock grillchips så det köpte jag. men om jag var lack på den där jävla affären! Holy shit. Kan berätta att icas päronsoda är det mest syntetiska och äckliga jag smakat. Funderar starkt på att hälla ut jävulskapet to be honest. men det är detta jag har gjort! Skulle ha rollspelat igår, men avstod pga tröttheten och brist på lust. Så himla bra beslut, känner jag spontant. Nu lämnar jag er, hörs...snart säger vi!

Nu ska jag berätta om mitt Regina Spektor-äventyr från igår! Jag och Jeanette (mitt konsertsällskap, vilket var kul för det var en miljon år sen jag såg henne) träffades i Lund och åt middag på viggos. Ska inte gå dit på evigheter nu ok. Vi tog tåget mot Danmark, men fick byta i malmö vilket verkligen var foreshadowing. Under tiden bondade vi om att ha relationer till musiker och...jag kommer inte på en enda sak till som vi pratade om. Bra jobbat. Men vi kom fram direkt till konserten (verkligen i perfekt tid) och det var magiskt! Maaagiskt! Den nya skivan var orimligt sann (hade knappt hört den innan) och speciellt Sellers of flowers och the trapper and the furrier var fantastiska. Hon spelade Après moi och just då, i det ögonblicket, kände jag att livet kanske är värt att leva ändå. kan knappt beskriva lyckan och hoppet jag kände. Regina var orimligt söt på scen och sa saker som "the Little mermaid is an imigrant!", "It's funny to drink water! It's also funny to...drink other stuff!" och "Copenhagen...the land of the piano fixers!" sötaste i stan. Eller inte stan I guess men det är ett uttryck ok. Publiken var svintaggad (det var länge sen jag såg en sån här publik!) och det stampades och skreks och allt var så himla fint. Jag saknade inga låtar, utom consequense of sound såklart men den hade jag inte hoppats på. Hon sjöng Acapella och var en drottning. Har jag lovprisat nog? I Think so.

 

Vägen hem var verkligen inte värd lovprisning. Vi kom till Kastrup, men tydligen hade mitt id gått ut och därför fick jag inte komma igenom gränskontrollen. No joke, detta var något av det läskigaste någonsin. Det var verkligen en så skrämmande kontrast till konsertens hoppfullhet och gemenskap. Jag fick alltså inte åka därifrån. Lyckligtvis (!) kunde pappa köra över bron och hämta oss. Han hade till och med mitt pass! Still though. Fruktansvärd upplevelse och verkligen ett uppvaknande. Usch. Men taaaack pappa! Jag har egentligen ingenting att säga om denna dag. Jag har legat i min säng, handlat, letat efter päronsoda, inte hittat någon päronsoda, pratat med Christopher, snart sovit. God natt.