hopelosthead

En lite rolig sak med mina rubriker nowadays är att man inte har en aning om vart de ska leda. blir det kaos eller vardag? Exakt ingen vet! men nu har ni nog anat att det här är mer vardag än kaos.

 

När jag bloggade sist skulle vi ju åka till Pia och Magnus, och det gjorde vi också. Vi åt lunch i salen (tänk att ha en sal! Tänk!) (vad skulle jag med en sal till?) och såklart bjöds det på lamm, som det ska där. De har en miljon får, that's why. Vi åt en god äppel-efterrätt och samtalet var väldigt...jag vill säga typiskt, men det låter dumt. Väldigt som det ska vara. Vi åkte och lämnade Syster hos farmor, eftersom hon har praktik i Jönköping den här veckan (det går bra för henne!), och sen åkte vi hem.

 

I bilen lyssnade vi såklart på peppig musik. Jag hade ett riktigt party i baksätet och valde nästan bara partylåtar. Fast höjdpunkten var när jag valde left outside alone och insåg hur mycket jag saknat den. Vi lyssnade också en del på hurula (se: rubriken), för honom ska vi se om mindre än två veckor wooohooo! Ovanligt taggad på denna upplevelse. Men det var en trevlig hemresa med middag på spånsta (<3<3), och när jag kom hem fick jag dessutom sova med Christopher. Vinst på alla kanter. Innan vi sov pratade vi om barndomsminnen och jag försökte beskriva för honom hur jag "såg" när jag var liten. Det har jag aldrig gjort för någon, vad jag kan minnas, så det var både svårt och spännande. Jag tror inte att han förstod men det var inte riktigt meningen heller.

 

idag har jag inte gjort särskilt mycket alls. När Christopher åkt (mycket motvilligt pga morgon, kanske också pga mig vem vet) låg jag mest i sängen hela dagen förutom när jag var och handlade med pappa. Jag har också lyssnat på ett jättemysigt Gilmore guys-avsnitt och diskuterat med Syster om olika låtar och vilka versioner av dem som är bäst. Vi kom verkligen inte överens men det gör inget. innan jag återvänder till sängen ska jag berätta om en märklig grej:

 

Igårkväll fick jag en låt på hjärnan, men jag visste inte vad det var. Jag hörde bara musiken och en skrikig mansröst som sjöng vad jag trodde var "låååångt booort". Jag kände på mig att jag var liten när jag hörde låten och blev lite rädd för den (som jag ofta blir på kvällar...). Det kändes som om jag hört den som barn och varit i ett sammanhang där jag inte förstod vad som pågick (något jag ska prata mer om en annan gång tror jag). När jag var och handlade frågade jag pappa om han visste vem det var, och han engagerade sig. Men inget han sa kändes rätt. Vi handlade och jag sjöng "lååångt booort" lite då och då. I bilen hem kom han på det! Fast de säger "dooon't faaaall", tydligen. Det var rätt låt! Det är tydligen en av pappas ungdomsfavoriter, som han inte har lyssnat på sen jag var liten. Jag har inget minne av att ha lyssnat på den (detta är innan jag brydde mig om musik), men den satt ändå i min hjärna tydligen. ok nu har jag spenderat orimlgit mycket text på två toner men jag tycker det är lite spännande hur hjärnan bara kastar ut grejer. Nu ska jag gå och lägga mig och försöka att inte skrämma upp mig själv. Mina odds är sådär men det ska nog ordna sig...