hopelosthead

(förlåt för detta lilla inlägg...)

 

Rubriken stämmer inte. Det gör den verkligen inte. Jag vill att du ska må bra och göra allt du drömt om i hela världen. Men. Ibland önskar jag bara mig någon slags jämlikhet. Ibland önskar jag att man, för en kväll, kunde ta en sax och klippa bort allt det du tänker på istället. Det som gör att du kan somna själv utan att det gör ont. Det är inte samma sak som att sakna. Det vet jag att du gör. Men jag önskar att det inte bara var jag som kände den här krypkräliga känslan av att gå och lägga mig ensam. Du säger att du alltid kommer att vilja göra det, frivilligt. Du är van vid att somna och vakna på olika tider. Leva olika liv. Och det skulle inte gå men jag kan inte säga så så jag gör inte det.

 

Jag har så många sorgliga drömmar. Jag drömmer att du ringer på, oannonserad, och frågar om du kan sova här. Inte för att något särskilt har hänt, men för att det känns svårt att sova själv. Och det blir så konstigt för jag vill ju inte ge dig min ångest! Jag vill bara…inte vara ensam om den. Jag drömmer om att i framtiden kunna komma hem till dig när du är borta, gå och lägga mig och vakna när du kommer hem. Jag drömmer om självklarhet, alltid. Det är ett så fruktansvärt behov och jag vet att jag tjatar men vet ni vad mitt huvud är en otroligt tjatig plats. Och jag försöker göra något åt saken. Ringer och säger god natt, skriver fina saker, allt det där man ska göra. Det hjälper inte. Och mer än något annat önskar jag att vi behövde varandra lika mycket…