Jo, Emma, det har gjort jävulskt ont

(Uppgift i skolan om litterärt skapande. Det första jag skrev där.)
 

”Jo, Emma, det gör jävulskt ont”

 

Jag visste inte att det fanns människor som inte skrev. Att det kunde gå tjugo, fyrtio, sextio år innan de satte penna till papper. Att det var möjligt att först ha ett ”riktigt jobb” år efter år, för att sedan förverkliga sig själv. Jag tog för givet att vi antingen föds skrivande eller inte. Att orden är lika självklara för alla som de är för mig. Att alla andas dem.

 

Nu omges jag av människor med en strålglans jag aldrig sett tidigare. De har precis upptäckt orden. Kanske har de rentav upptäckt sig själva; känt att jo, de får göra precis vad de vill. Jag kanske är för ung för att någonsin ha tvivlat på det. Kanske är jag lyckligt lottad. Ändå var jag tvungen att ställa frågan:

   ”Har det inte gjort ont?”

   Det skrattas omkring mig. Först tre dagar senare får jag ett faktiskt svar. Vid det laget har jag glömt att jag ställde frågan. Jag säger så mycket, andas så många ord. Men kvinnan bredvid mig minns. Hon säger att det har gjort jävulskt ont. Att hon har kommit ut som en skrivande människa. Att jag, med min ogenomtänkta fråga, hjälpt henne. Jag får en klump i halsen. Tänker att jag borde vara mer tacksam. Visst har jag ont, jag har ont nästan jämt, men just den smärtan behöver jag aldrig uppleva. Jag föddes skrivande. Sånt försvinner aldrig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0