hopelosthead

Idag fick jag veta att Folke Silvén är död. Vem, undrar ni? Han var min lärare i en halv termin i sexan, han var stjärnan i dokumentären "vikarien", han var lärare tills han var 75 och han var en legend. Den enda som fick mig att anteckna, den enda (nästan) som fick tyst på oss och helt enkelt...en beundransvärd person. Jag såg vikarien igen ikväll i hans ära och började tänka på vilken otrolig tur jag har haft. Folke Silvén, Jan Sigurd, framför allt Niklas Törnlund...jag har haft helt fantastiska lärare. Krafter. För det är det de är. De är inte bara lärare, utan färgar sina elever på riktigt. Något av det starkaste under sörängstiden var att förtjäna Sigges respekt. Att han lyssnade på min input om en text och följde mitt råd. Det betydde så mycket för han var inte den som lyssnade och mjäkade. Folke var likadan. inget mjäk. All respekt ska förtjänas. niklas är såklart helt annorlunda, men likväl en kraft. Ord flödar ur honom, hela tiden. Ur alla tre. Ur fler förstås men det var de jag tänkte på. Och det är en sån ära att få ha haft dem som lärare.

 

Men rubriken kommer inte från mig. Den kommer från Niklas. Den sas till min handledare Carola, om mig. Jag är också en kraft. En storm. Jag kan bli uppäten av mitt eget drama, men jag kan också storma på det bästa sättet. Jag har saker att säga och jag säger dem. jag kan lära någon något. Försöka vara som legenderna, fast helt annorlunda. Jag kan, och jag ska, men framför allt: Jag måste. Mina valmöjligheter är begränsade.