if I'm a bad person, and you don't like me, well I guess I'll make my own way

jag är så trött på folks åsikter. "Varför pratar du inte med x?" "Varför umgås du och y fortfarande?" men skiiit i det ni! Jag gör väl vad jag vill, for fucks sake? Jag är så orimligt, outsägligt trött på att stå till svars. Att be om ursäkt när jag vill ha en ursäkt. Att snällt fråga folk "kan du sluta göra mig illa hela tiden?" och få svaret "det gör jag inte! Säg inte till mig vad jag ska göra!" Och jag inser det paradoxala. jag vill inte bli tillsagd men vill ändå säga till. Skillnaden är denna, enligt mig: Jag blir inte tillsagd för att någon har sårats av mig. Exempel: jag gungar fram och tillbaka. Det är en blindism, ja, men det är något jag gör och jag har sagt att jag inte vill ha tillsägelser vad det anbelangar (till skillnad från att trycka i ögonen, som jag har bett folk att säga till om). Men! när en person bad mig att sluta för att hen hade adhd och blev otroligt stressad av vad jag gjorde, då försökte jag sluta en stund. För att det störde honom personligen. Skillnaden är jävligt stor för mig. Dessutom handlar det om tid. Om jag blir tillsagd om något jag gjort, fine. jag kanske inte tar det bra just då (I'm human), men efteråt lär jag ta det till mig. Men säg inte till mig på förhand. "Uppför dig", "var inte otrevlig", "skäm inte ut mig". Men när, frågar jag er, skämde jag ut någon senast? Om jag gör det ber jag om ursäkt men jag har inte fått veta det i så fall! Jag visste inte att jag var ett vuxet barn och skulle behandlas därefter, men vem vet? jag sitter ju här och gnäller som en tonåring, så ni kanske har rätt. Det kanske är helt rimligt att döma varje sak jag gör (och inte har gjort än...), jag kanske är överkänslig. Förmodligen är det så. Problemet är detta: Det gör inte mindre ont. Det gör mer ont.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0