I'm tired of fighting

Världen kränger och svindlar och jag vet inte om jag flyger eller simmar eller vad jag möjligtvis kan göra. Så...är ni redo? Är ni redo för ett ordentligt jävla mastodont-sifferinlägg? You better be.
 

1

Du kunde ha sagt något. Det krävdes inte mer, vet du. Jag förstår att det är mer romantiskt att längta efter vad man aldrig får, men då får man inget heller. Jag är en verklig person. Det kanske är lättare att tänka att jag inte är det (I’ve donet hat, too) men det är jag. Du hade inte behövt säga något stort och livsavgörande men du kunde ha sagt…typ, hej. Jag som person är inte out of reach. Jag är här. På samma nivå som du. Jag är inte bättre, inte viktigare. Men du kanske såg det som en allt eller inget-situation. Att du inte ville riskera att det skulle bli värre. Well…that’s up to you, I guess, men jag är inte så långt borta som du tror att jag är. Och hur skulle någonting ha kunnat förändras om ingenting fick hända naturligt? Ah, speaking of which…

 

2

Jag försöker verkligen. Det gör du också och det vet jag om. Men det är skillnad på att försöka och att låta saker hända. Det kan vi inte göra, och det är nog det som är ett av de stora problemen. Inget får bara hända, i den takt det vill, för det vill inte hända i någon takt alls. Du är så mycket hela tiden och jag går vilse i dina planer och tankar. Snubblar över pengar och långsiktighet och språkbyten som jag tror har blivit något annat än vad de var från början. Mitt sätt att avgränsa verkligheten. Det går inte ihop annars. Du lugnar mig när allt stormar och sen säger du att det är mitt fel att stormen ens finns. Du är aldrig nu men vill att jag ska vara det. Inte förstöra. Det kanske jag gör. Det kanske jag skulle göra om jag inte var tyst om nästan allt.

 

3

Jag kommer ihåg att jag satt i ditt kök en gång och sa att du alltid skulle få veta vilka mina siffror var, för du skulle aldrig bli en av dem. …woops. Jag vet inte säkert varför du är det nu heller. Kanske för att du blivit en symbol för allt som har gått åt helvete. De små sakerna som växer hela tiden. Jag försöker tänka att det är bäst som det blev. Att jag inte behöver din energi i mitt liv. Höra att självskadare bara vill ha uppmärksamhet när allt du gör verkar krätsa kring just det. Din passiva ilska åt saker jag inte ens hade att göra med. Dina lögner. Men så tänker jag bara ibland. Oftast inser jag bara hur mycket jag behövde att du fanns. Hur enorm skillnad du har gjort i mitt liv och min världsbild. Jag hade varit någon helt annan utan dig.

 

4

Jag undrar om du hade tyckt om mig om vi träffats för första gången idag. Eller undrar och undrar. Det hade du inte. Fast hade vi ens funnits om den andra inte fanns? Det känns inte så. Vi är i stort en och samma, och det kanske är därför du verkar så upprörd över helt fel saker. Jag är 22 år gammal. Jag har i princip inga ansvar whatsoever. Jag kan göra vad jag vill, så länge det inte skadar mig själv eller någon annan. Du har inte gjort mina misstag så du vill inte att jag ska göra dem, men det gör jag. Du får göra dina, helt olika från mina. Odsen är ändå att vi lär oss samma sak. Men om du verkligen tycker att mina livsval är så förfärliga, säg det till mig. Det blir mycket enklare så.

 

5

Folk undrar varför vi fortfarande umgås. Ganska ofta, faktiskt. Det har jag också undrat. Men det är ganska enkelt: Du behandlar mig inte som skit. Du säger att jag är bra och att jag får göra de val jag vill. Du skrattar med mig, skålar med mig och får mig att tänka i helt nya banor. Du frågar mig innan minsta beröring för du vet att jag får panik av fysisk kontakt när jag mår dåligt. (Side note: har jag alltid fått det? Jag kommer inte ihåg om detta är nytt eller inte.) Då förstår jag inte varför folk undrar så jävla mycket. Liksom…mängden snälla människor är inte stor. Här finns en. Så enkelt är det.

 

6

Var ska det här sluta? På riktigt, det är en genuin fråga. Om 30 år, var ska vi befinna oss då? I samma paradoxala spiral som nu? Med samma märkliga, konstanta konflikt som kastar oss hit och dit på allt djupare vatten? Det skulle inte förvåna mig det minsta. Och jag vet inte varför. Minnen tränger upp i halsen och det är inte hälften så gamla minnen som man kan tro. Den konstanta domen i att inte vara som du ville att jag skulle vara. Att vara för tyst, tråkig, osjälvständig och menlös som person. Jag behöver inte mer av den energin. Den är ändå överallt. Så varför sitter jag här och siffrar? Varför döljer jag texten på min datorskärm? Varför finns det inte ett rätt svar för hur vi ska kunna leva med eller utan varandra? Ingetdera kommer ju någonsin att gå.

 

7

Det är något särskilt med dig. Den perfekta blandningen av Kernville-sol och vinterkyla. Ett hopp om att det kan komma en annan tid. En tid där inte allt känns så helvetes hopplöst och där alla inte blir mer lika monster ju närmre de kommer. Du är en sån man lägger märke till, men du har inte förstått det än. Antagligen tänker du att du smälter in i väggen bakom dig. Det gör du inte. Du gör att det blir lättare att andas. Att finnas. Det är värt mer än du tror.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0