hopelosthead

Jag är så trött. Så fundamentalt trött på att stappla fram och ignorera att det varje dag känns som en kniv som hugger mig i magen. Jag försöker vara glad. Stänger inte in mig. Träffar vänner, utbyter tankar, upplever. Det gör ont ändå. I det närmaste konstant. Det ska inte vara så. Man ska inte må så. Jag vill inte må så här. Ändå får jag känslan att jag inte borde. Att jag borde skärpa mig. men hur? Det enda jag kan göra är ju att låtsas att det inte gör ont! Gör alla andra det? Svara ärligt, gör ni det? För jag kan inte! Mitt minne faller i bitar, min verklighetsuppfattning är rämnad, jag vet inte vad som har hänt på riktigt och vad jag bara har tänkt längre. Har alla det så? Jag är rädd för att stänga av datorn och gå till badrummet för jag hör läskiga ord i mitt huvud (inte som röster i huvudet alltså utan bara tankar) som skrämmer mig så att jag får räkna saker tills jag somnar. Har alla det så? Är det bara så här det är att bli vuxen? Ska man bara ha lärt sig att rida ut sin ångest och gå vidare? För jag försöker! Jag försöker och försöker och det slår alltid tillbaka på mig på ett eller annat sätt. Något måste ju vara fundamentalt fel. Alla människors hårda ord och attityder slår sönder mig. Deras lögner och hat och tomma ord som inte betyder något. Snälla värld var på riktigt. Varför vill inte alla det? prata på riktigt, berätta era känslor, jag orkar inte prata med mina närmaste och konstant undra vad de tänker och känner för att allt är på låtsas och på skämt och i försvarsställning. jag kan inte mer. Och det här är inte personligt även om rubriken får det att låta så. Det är bara en av alla saker som sliter sönder mig åt alla håll. men jag kanske ska vara tyst? Är det inte någonstans det jag har gått runt och sagt att hon borde ha varit? Att hon inte borde ha lagt allt på mig, hävdar jag, men man måste ju för i helvete lägga saker på någon det går ju inte! So I guess I was wrong. Eller också gör jag likadant själv. Skadar lika mycket. Gör jag det? Jag tror det men vad ska jag göra? Jag orkar inte mer, så säger folk jämt men jag gör inte det. Det går inte längre. Jag är konstant på väg att falla samman och det går inte längre.

 

Det här är inte kryptiskt mush. Det är viktigt. Vi har lämnat världen av all oro förbjuden. For this, i apologize.