hopelosthead

Igårkväll var, precis som rubriken skvallrar om, en av de bästa kvällarna på mycket länge. Jag var hos Laura (som bor granne med min syster...what) för att äta potatismos och lax (med betoning på moset), dricka vin och prata. Till min överraskning joinade även hennes bästa vän Karin och hennes roomie Freddie, vilka båda var helt fantastiska människor! Vi åt maten (och skällde på Karin för att hon åt långsamare än det ens är möjligt att äta) och pratade om orimligt många saker. Bland dessa fanns mina livsval (utan att någon dömde mig <3), vilka som är as och varför vissa namn innehåller för många av dem, att respektera andra människors gränser, om undergivenhet bara är ett spel, trolles trafikskola, Guldlocks entitlement och en hel massa annat. Vi åt italienska kinderägg (som är något av det märkligaste jag någonsin ätit rent uppläggsmessigt) och jag bondade med Karin om framför allt podcasts. Hon refererade till "arkiv samtal" och sen pratade vi om några svenska podcasts vi följer. Men. Sen sa hon plötsligt "lyssnar du på Gilmore guys?" jag friade till henne you guys. Hon var ju den perfekta kvinnan, uppenbarligen. Dessutom från Småland (den bra delen) och med ångestproblem som hon pratar om lika glatt som jag. Synd att hon var straight. (OBS skämt!) Jag och Freddie hade också märkliga Connections och han blev glad för att jag lärde honom saker. Nåt ska jag ju vara bra för. De kvinliga medlemmarna av sällskapet gick ut på balkongen, för Laura och Karin skulle visst röka (no complaints from me liksom) och konversationerna spårade ur allt mer. Lauras livsval stod mest på tapeten nu och livet var märkligt och bra. Jag kände mig verkligen uppskattad i en grupp, och liksom när händer det ens? Tacksamheten över livet och allt sånt är enorm. Självrespekten kanske är på väg. Vi får se, men nu är jag i alla fall det, på väg alltså. hejdå.