hopelosthead

(Jag vet inte vad detta är? Typ en dikt?)

 

Stenar flyger genom glashusen och skärvorna stänker över mig, som om jag är delaktig. och det kanske jag är. Jag spottar glassplitter och försöker tala folk till rätta. Röster ekar, undrar om jag gjort rätt. Det här är inte mitt ansvar, inte min kris, inte mitt. Ändå finns ingen som vill höra om allt jag förlorat. Något av det viktigaste som inte verkar gå att hitta bland ruinerna när stenarna gjort sitt. Då finns bara kyla. Den sortens kyla som äter på en innifrån. Och inget är kallare än svettblöta lakan och en varm kropp som ligger blickstilla. Det skrämmande ljudet när luft inte når ner i lungorna och när den plötsligt gör det. En svårbeskriven panik som glider in och ut i sömnen med mig. Förvirrade förklaringar och skrik som inte hittar ut ur strupen. Jag är osäker på var jag är och vad som hörs i den riktiga världen men jag har sinnesnärvaro nog att be om ursäkt för att jag skrämt dig. Det blir det som är viktigt. Men jag blir inte lugn. Jag kan mycket men just det kan jag inte. "I'm here." "No, no you're not" handen som faller ner mot sängen. Du är inte här när jag vaknar, fast du är det. Ibland känns det som om du inte är här alls. Jag vet inte varför det är så. Jag vet inte varför jag behöver så mycket och varför jag anklagar hela min omgivning för att vara barn när jag är den som behöver bli omhållen och struken över håret. Men det blir jag inte. Det funkar inte så. Så jag ber om ursäkt. om och om igen. Det smakar bäskt och vant på tungan. Jag vill bli trygg nog att slippa smaken. Ryser till av orden jag själv skriver. Så rädd för själva stavelserna. De är vassa gruskorn i mitt ansikte. Småsten i det som blev kvar av glashusen. Hus bygda på tough love och märkliga maktstrukturer. Jag har fan fått alldeles jävla nog av tough love. Det och det mesta. Jag hör ljud från andra lägenheter. Jag vet inte hur jag ska kunna somna inatt. Det finns ingen trygghet längre.