hopelosthead

Igår efter bloggandet åkte jag him för quality time med pappa. Vi lagade tacos och åt den medan vi tittade på "tror du jag ljuger?" och "smartare än en femteklassare". Eller femteglassare, som jag sa, för vi hade köpt texas pekan-glass vilket är det pappigaste jag vet. Samt jättegott trots nötter, förstår inte. Jag sa märkliga saker som att lasse Kronér kommer vara död om femton år. Sjukt märkligt av mig men nu får jag ju stå för det.

 

Vi såg sen engelska talkshows, drack femtioårsfestvin (alltså det legendariska vinet som pappa hade på sin fest för två år sen och som är svingott) och hade bra tider. Efter att vi hade sett allt vi orkade med började vi såklart turas om att lyssna på musik. Det blev operalåtar, Amy Diamond (pappa spelade sin första singel och jag skulle inte vara sämre), Magnus Uggla, bleachers och en massa annat. Jag toppade med låten i rubriken, the bandstand, som är bäst av alla. Eller nja kanske inte men ja.

 

Idag vaknade vi sent, men jag fick superfrukost så jag var nöjd. Efter en lång efter frukost-nap (eller ja vi sov ju inte) åkte vi till Dalby och gick en promenad. Älskar att gå, you guys. Det är helt avstressande och bra. Sen har inte mycket hänt och pågått. Jag läser en bra bok (det var inte igår) och nu är det matdags i mitt lilla liv. mitt bra lilla liv. den ni.