hopelosthead

Jag tycker inte om när år övergår i varandra. Bubbel och fyrverkerier och det är så oklart vad vi firar. Hela internet skålar för att 2016 äntligen är över och jag vet inte om de har förstått att ingenting kommer att förändras i och med 2017s intågande. Det kommer det inte.

 

Jag står på altanen och andas in krutlukt. Hikcar. Håller andan för att sluta hicka, slappnar av. Pratar med någon jag bryr mig om, som bryr sig om mig. Berättar om tabletterna jag sväljer. Hon blir glad för min skull. Det blir alla. Hon undrar om det var nervöst och det är klart det var, men jag ville må bättre. Det förstår hon, säger hon, men det tror jag inte att hon gör. Jag berättar om hur fort tankarna går. hur de ifrågasätter allt. Det ska jag inte, säger hon. Hon menar väl. De gör alltid det.

 

Jag ligger i en säng som inte är min och säger fel ord. De jag tänker men inte ska säga. De som känns rätt när jag är upprörd men sen inte alls. Förvirrade tårar rinner och det blir visst alltid så här. Det spelar ingen roll hur mycket jag garderat för den här kvällen. Det var dömt att misslyckas. Jag somnar snabbt och vaknar blank. Kollar mobilen på ren reflex. Har nog egentligen glömt att jag sa något. Läser oväntade ord och vill aldrig vakna igen. Det är en reflextanke och jag vet om det. Men jag vill aldrig vakna eller bråka mer. Vill bara ligga stilla, så det är det jag gör. Ligger stilla.

 

Ett år har övergått i ett annat. Jag skyller inte längre på någon annan när världen kränger. Mest på mig själv. Verkligheten är värre än vad jag tror och det säger en hel del om verkligheten. Jag upprepar mitt nyårslöfte som ett inre mantra. Det jag inte kan säga högt för att det skrämmer människor. Jag vill inte skrämma någon, egentligen, bara få någon att förstå hur mörk bilden blir. Det vill ingen. De tror att jag kan leva som vanligt. Det tror jag också, just nu, men jag vet att det inte går. Ibland, ganska ofta, faller det. Det kan hända när som helst och det syns. Tydligt.

 

Jag vill ta upp en telefon och låta liten och rädd. Ta den underlägsna rollen, av gammal vana men också för att jag ska ha den. Men jag har slutat ringa sådana samtal. Måste låta tid passera ordlöst. Inte klamra, inte ens lite. Men jag vill. 2017 är märkligt likt alla andra år, tycker jag.