hopelosthead

Jag vet inte varför jag är så kall nu för tiden. Varför jag inte vågar erkänna hur svårt det är. För det är svårt. Minns den här låten och att ligga halvsjuk i min säng efter sweden rock för två år sen. Du var allt jag tänkte på. Det vackraste som fanns. Det var det starkaste jag någonsin känt och jag ville dansa med dig till den här melodin tills vi förstod varandra helt. Det blev aldrig så. Vi dansade mest i otakt och det är så ofattbart sorgligt. Du betydde så mycket mer än vad jag kunde förstå. ”Dance me to the wedding now”…jag tänkte verkligen att vi skulle sluta tillsammans. Naivt? Jadå. Men jag tänkte verkligen att vi skulle vara familj. Föreställde mig bröllop och barn. Alltihop. Var redo att åka till London. Tillräckligt kär för att binda upp allt. Ohälsosamt? Absolut. Men viktigt. Du har förändrat mig så mycket. Fått mig att växa. Du säger att du är en del av mitt gamla liv och att jag kan bättre nu. Så är det nog. Jag kanske kan älska på svenska och utan ständig panik nästa gång. Men drömmen om att dansa till the civil wars med regnet utanför fönstret kommer alltid att vara reserverad för dig. Jag skulle inte kunna stegen och vi skulle skratta. Ingenting skulle göra ont. Vi skulle falla oss naturligt. Vi gjorde aldrig det och just nu kan jag inte tänka mig något sorgligare. Trots att jag oftast är iskall och likgiltig. Jag älskade dig. På riktigt. Älskar dig fortfarande. Det händer inte ofta. Kanske bara ett par gånger i ens liv. Jag får inte glömma den känslan. Någonsin. Drömmen om dig var nästan starkare än verkligheten men den är lika viktig för det. Tack för att jag fick hoppas. Att jag inte kunde fortsätta är det värsta. Verkligen.