It's just another graceless night

Jag försöker vänja mig vid mitt nya liv. Det där jag inte gråter särskilt ofta och bara vill ta livet av mig ibland. Det där jag inte väntar och inte ber lika mycket om ursäkt. Det är inte svårt, direkt, men förvirrande. Jag har en helt annan pondus nu. Folk frågar mig något och jag svarar övertygat, som om jag vet. Folk tror på mig när jag gör så och oftast har jag märkligt nog rätt också. Jag har tid att bry mig om andra. Fråga hur de har det och trösta dem när de mår dåligt. Det var ett tag sen. Problemet med det är väl bara att jag bryr mig lite för mycket. Vill vagga dem och skrika att de inte får behandla sig själva illa. De är för värdefulla för sånt.
 
Det är märkligt att ha makt över sitt eget liv. Svårt att inte missbruka den. Att inte förstöra för mig själv för att jämna ut. Så jag gör det, lite. Ibland. Jag har ju alltid gjort precis så. Men de ombytta rollerna gör mig osäker. Din röst som så uppenbart ångrar och har ont. Jag blir kall. Saklig. Det är inte min grej, fast det är ju också det på ett sätt. Ibland gör det ont för mig också, brutalt ont, men det kan jag hantera. Skoja, det kan jag absolut inte. Inte i tystnad åtminstone. Men jag ångrar ingenting, för jag gjorde egentligen ingenting. Jag bara fanns, väntade, hoppades. Fuck det. Din ånger är paradoxal och ger mig ont i magen. Det blir för trassligt. Ändå kan jag inte nicka när du säger att jag hatar dig. För jag slutar aldrig älska. någonsin. Vänner jag hade för fem år sedan är fortfarande viktiga för mig. Mig kommer man liksom aldrig undan. Det är därför det blir komplicerat. Trassligt, som sagt. Det passar inte in i mitt nya liv, men det gör ingen riktig skillnad. Saker är nog som de är ändå. Något litet destruktivt måste jag väl ändå få unna mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0