hopelosthead

En liten varning till alla som vill bli vän med mig: Ni blir aldrig av med mig. Någonsin. Jag glider inte ifrån folk om jag inte verkligen måste (det har väl hänt, liksom) och framför allt: Om du försöker bryta upp med mig på ett dramatiskt sätt, good luck. För jag kommer alltid att bry mig om er. Era livsöden kommer att beröra mig och om ni ringer och behöver mig är jag där på en sekund. Oavsett hur mycket tid som går.

Det är inte mitt val, ska jag säga. Jag vill så gärna släppa taget om folk och inte bry mig längre. Himla med ögonen åt hur de pågår. Men jag kan inte himla med ögonen. Jag kan inte lämna saker bakom mig. Jag vill nog, egentligen, men det är omöjligt. För om man älskar någon är det ju på riktigt. Det händer inte ofta. Om man är nära vänner, på ett eller annat sätt, är man i princip familj. Och det är inte en så behändig ställning att ha, för just nu vill jag sluta bry mig om flera personer. Sucka och vända mig bort, rentav säga ifrån om det skulle behövas, men framför allt inte tänka på dem. Men…det går ju inte? Jag förstår inte hur ni gör det! Jag hatar människor som ljuger och ändå skulle jag inte släppa någon som gör det. Och jag vet inte vad jag ska göra åt saken. För jag vill inte komma krälande gång på gång till folk som uppriktigt skiter i mig. Because they do. Clearly. Och jag vill inte skita i någon tillbaka för jag vet inte hur man gör! Kan ni lära mig? På riktigt? Jag menar inte att vi måste bli bästisar men kan vi åtminstone vara civil to each other? Alla, menar jag nu. Det finns liksom inget annat alternativ för mig…även om det inte känns så. Det är så komplicerat, allt detta. Jag kanske borde sova. Det är nog så…