hopelosthead

Jag önskar att vi älskade oss själva mer. Jag, mina vänner, alla. Jag ser det hela tiden. Vi låter saker passera för att vi inte tycker att vi själva är så viktiga. Jag ville först göra detta till ett sifferinlägg, men jag vill säga samma sak till allihop. För ett tag sen sa jag något i stil med ”i mitt liv ska jag vara på plats 1, 2 och 3. Andra kan komma efter.” Det står jag för. Så viktig ska man vara för sig själv.

Men det är vi ju inte. Jag ser hela tiden hur vi låter oss trampas på. Alla frågor de frågar oss som vi känner oss tvingade att svara på, för att vara dem till lags. Alla gånger vi låter vår kropp förlora mot någon annans önskningar. Det är knappt så vi reflekterar över det och det gör så väldigt ont i mig. Våra kroppar, vår tid och våra personer ska inte vara till för andra. Men det är dem. Vi kuvar oss, hela tiden, och vi vet om det. Slår ifrån oss anklagelser och omsorg från våra vänner. ”Jag vet att det är dåligt för mig, men x behöver det ju!” Vi säger inte ifrån. Är inte öppna med hur rädda och osäkra vi ibland känner oss. När vi verkligen bara vill springa men ändå ligger kvar bredvid någon vi inte kan vara med. När vi låter andra ta beslut om vad vi ska göra och hur vi ska känna oss. Vad vi ska tycka om. Jag vill vira in er i bomull och skrika åt er att inte låta någon göra så här, men jag gör ju precis samma sak själv…hela tiden. Försöker bli bättre, men sväljer ord. Fastnar mellan sömn och verklighet och svarar på samma sätt som för sex år sen. Vi är likadana. Inte våra egna. För någonstans vill vi ju straffa oss själva för existensen. Att vi vågar gå runt och tro att vi ska finnas. Att vi vill ha något som vi inte ska vilja ha och inte vill ha det vi får. Vi ska ju vara tacksamma. Det känns fortfarande så. Och jag vet inte riktigt hur jag ska få oss att inse att vi ska ha plats 1, 2 och 3 i våra liv. Vi måste vara viktigast. Alltid.