hopelosthead

Nu har det blivit söndag, men tekniskt sett två inlägg på en dag. Cray. Men efter bloggandet åkte jag in till stan, där jag mötte Anna för att åka och se Iiris Viljanen! Gillar den här konsert varannan vecka-grejen vi gör nu. ;) På vägen hann vi prata om en bok vi läst och älskat och en del om festen, samt peppa för Iiris såklart. Det började med ett samtal mellan henne och hennes första producent, vilket tyvärr inte var så bra. Båda var nervösa och tafatta och sa inte så mycket spännande tyvärr.

 

Sen spelade hon sina instrumentala pianolåtar. Det gav mig tyvärr inte jättemycket (så dålig på musik utan ord), men det var fint att tänka under tiden vilket jag älskar på konserter. Hon är en jävligt duktig pianist, det måste ni veta you guys. Efter det var det paus och Anna sa "vill du ha något? Jag är bubbelsugen, känner jag." och eftersom 2017 tydligen är bubbel-året var det klart vi köpte det. Vi skålade för "Iiris och allt annat härligt i livet" och pratade lite om dejter och cliffhangers innan den "riktiga" konserten hände. Sååå braaa! Sjukt snygga stämmor (särskilt på "ska vi fira", hej Linus jag saknade dig), starka arr (ja just starka är ordet) och så mycket känslor och finlandssvenska och flygelhorn och viktiga texter. Rubriken är från en låt, och i slutet spelade hon den första total eclipse of the heart. Wow. Så otroligt, otroligt starkt och vackert och andra töntiga ord! Iiris, för fan, du är drottning!

 

Men med en sån här rubrik måste jag musha lite också. Så jag vill prata lite om det tomma känslan när kvällar tar slut. när man åker hem och undrar varför man måste. Varför man alltid är den som vill hänga längst och oftast. Jag är kanske egentligen introvert men har för mycket ångest så jag blir en extrovert men då får jag också ångest, fattar ni? Nä. Jag avskyr när någon går ifrån mig för att göra något annat, fast jag egentligen vill gå hem. Det här handlar inte om ikväll alltså men det är något jag tänkt på. Jag vill inte sitta med hjärtat i halsen och undra när saker ska ta slut, när jag ska boka färdtjänsten, när jag har overstayed my welcome i någons hem och liv. Hatar makten folk har över mig. Hur mycket de har mig i sina händer när de säger att de ska gå och göra något, inte behöver mig, kan vara själva. Det handlar väl också om paniken i att vara fast här hemma. Att inte komma härifrån och kunna göra saker själv utanför hemmet. Fast ja mest är det ju bekräftelse. behöver det extra mycket nu för tiden tror jag. Vill skriva till fel person och få den bekräftelsen men så funkar det inte. Blearg nu får mushandet vara överstökat!