hur är det möjligt?

(varning: deppigt som fan)
 
Det som är svårast är att jag inte förstår. Att jag inte kan förstå hur du inte ligger i din säng och saknar mig lika mycket som jag saknar dig. Att du släckt ner mig. Att du sover med någon annan. Att det liksom bara är något folk gör? Att de kan ge sig hän åt någon och sen försvinna. Jag kan inte det. Jag gav dig allt jag hade. Allt. Hela Emma. Mitt värsta, mitt glitter, min kropp, mina läskigaste och viktigaste tankar. Och det räckte inte. Hur är det möjligt? Hur ska jag gå runt med vetskapen att du bara har allt det där emmat i dig och inte tänker på det? Jag har aldrig gett det där till någon annan, förstår du ens det? Jag har aldrig lämnat så mycket av mig själv till någon annan. Och du bara...lägger mig till din samling. Börjar ett nytt kapitel. Ett där allt börjar lätt. ett ärligare. är det mitt fel? Jag vet hur ofärdig jag var, är. förlåt för det. Jag förstår inte ändå. Hur du kan sova med någon som inte är jag och inte bli förvirrad. det kommer jag bli. nästa person kommer först att vara du. jag kommer att röra någon annans hud som om den vore din innan jag lär mig. men dina händer kan hitta på någon annans kropp utan att gå vilse i jakt på mig. för jag är historia. ingen i mitt liv är historia. vi pratade om det en gång, men du sa att jag inte borde bry mig om folk som inte ber om det. Så funkar det inte. Jag slutar aldrig bry mig. slutar aldrig tänka på allt jag har givit. det som du trodde att jag gav hit och dit. jag tror att du glömde det ganska ofta faktiskt, att du var min första på allt. andra, tekniskt sett, men min första i vuxenvärlden. jag kanske inte är skapt för vuxenvärlden. folk ger och tar så mycket där. kan ge för en natt, som om det inte betyder något. det betyder fucking allt! det är ett fucking livsbeslut! hur är det möjligt att du har gjort allt förut och ska göra det igen? att jag inte var en vers, inte en refräng, utan ett mellanspel. hur i hela helvete ska jag någonsin förlåta mig själv för att jag gav allt? hur ska jag kunna förlåta att jag gav för mycket, var för mycket? att jag grät och var rädd och flippade ur? för det var det som var felet, visst? det var jag som var felet. du kunde säga att det inte var det innan men nu måste ju till och med du inse det. jag vill inte vara ensam. jag kan inte börja ett nytt kapitel. jag kan inte ge mer till någon. jag vill kunna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0