hopelosthead

Hej och hå nu är det måndag och jag har...varit i Stockholm. Vilket ni visste eftersom jag bloggade från tåget. Vi kom hur som helst fram och åkte ut till kansliet där styrelsen träffades för ett samtal. Själva samtal var väl ok, jag har inte så mycket att säga om det, men jag tror att det ledde någonstans i alla fall.

 

När det var klart åkte jag till Hannah, för jag skulle sova där! Med bebbarna! Vi lyssnade på en massa musik, nostalgiade om emomusik, oktavsjöng like the good old Days, åt lax som Fredrik lagade (så goootttt), sa elaka saker på snälla sätt ("go to hell, sweetheart" var nog vår favorit), var down och up i olika omgångar och hade en jättefin kväll. Jag sov bra (som enda person i lägenheten, alla andra sov hemskt) och sen bebisgosade jag och Hannah och Luna (7 månader) var ytterst förvirrad över att mina bröst inte innehöll mat. Detta undersöktes grundligt och så även hur goda mina fingrar är. Saknar redan den ungen. Eller jag saknar båda ungarna, faktiskt. Lee är också världens sötaste och jag fick räkna med henne (hennes favorithobby) så jag blev jätteglad. Igår var alla jättetrötta, så vi låg mest i soffan och lyssnade på musik och gestaltade den (vår version av I caught myself var...konst) innan mitt tåg åkte. Detta var enormt jävla mögtråkigt för inter city är sämst.

 

Idag vaknade jag och mådde...jättebra! Det kan bero på allmän glädje, på menscykeln eller kanske på att jag har världens bästa mamma och mormor. När jag kom hem möttes jag nemligen av följande:

-En ren lägenhet!

-En ny, lila matta!

-Ny torrmat till Josef i jättepraktiska förpackningar!

-Äntligen en bra plats för mina pantflaskor!

-En korg (som jag tydligen ägde) med mina teburkar ordentligt insatta i!

Förstår ni hur glad jag blev? Helt Amazing! Och nu ska jag åka på en Amazing föreläsning, förhoppningsvis. Livet ändå. Rubriken är sagd av mig i lördags och stämmer väldigt mycket på hela mitt liv.