now we sit in your car and our love is a ghost well I guess I should go yeah I guess I should go

(kryptiskt mmush som jag skrev för flera dagar sen.)
 

Det är väl ingen nyhet att jag har svårt att släppa taget. Jag håller kvar vid saker och personer orimligt länge. Vet ni varför? För att min hjärna inte låter mig göra annat. Mina drömmar flippar ur så fort jag försöker. Min gymnasiecrush och jag pratar ut om allt som gör ont. Tonvis med sexuell frustration hälls över mig från alla håll för att manifestera hur långt från kontroll jag är i mitt eget liv. Jag sitter i framsätet och allt är precis som förr, men inte alls. Jag är Anastacia Steele och förstår precis känslan av att älska någon man är livrädd för. Minns drömmen som om den hände på riktigt. Hur jag sjönk ner på golvet och hur han (du?) frågade vad jag tänkte på. Hur det enda jag tänkte på var att jag måste springa men att jag älskade för mycket och att ingen annan förstod. Det var en så monumental känsla och att vakna upp ur den var det mest förvirrande jag gjort på länge. Att vara så fundamentalt underkastad.

 

Du har blivit en sån jag drömmer om ibland. Det kan jag hantera, egentligen. Det har många varit före dig. Men det gick så orimligt fort. Sen sist jag satt i ditt framsäte, sist vi skrattade, sist jag kunde ringa dig. Sen vi sörgde tillsammans. Nu är jag ensam och den sorg som är kvar är min. Du behöver inte känna den längre. Hur man går vidare på det sättet övergår mitt förstånd men folk gör så. För mig tar det år, oavsett hur klar jag är. För det är jag. Sorgen är kvar ändå. Men det är väl som vanligt: du blickar framåt, jag blickar tillbaks. Radio silence och det ska vara så. Jag vet bara inte riktigt varför. Och samtidigt är jag så sårad att jag ibland glömmer hur man sitter upp i några sekunder. Över att vara ett mellanspel. En liten brygga mellan de vuxna relationerna. Något ungdomligt och dramatiskt för känslans skull. Det är ett svek i sig men du visste väl inte om det själv. Att det skulle gå så enkelt nästa gång. Att all den där tiden skulle finnas. Ja, jag är bitter, men jag vet om att det ligger hos mig så jag bryr mig inte. Det finns så mycket fint att jag faktiskt inte hinner vara bitter särskilt ofta. Det är tur. Men idag hann jag, tyvärr. Och det är fan min sämsta känsla.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0