hopelosthead

(Min fantastik-uppgift. Läs, njut och förvirras av att Emma goes prosalyrik.)

Inte nudda mark

Emma Rävås

Dansa. Låt klänningar virvla och läppar säras. Kasta med håret och sväva över gräset. Förenas i omfamning och lämna sen varandra. Håll ihop med dina systrar, fast på avstånd. Håll huvudet högt. Skratta och drick näktar tills världen blir tom och glittrande. Dansa i takt till det som bultar inuti. Utan musik. Inget annat betyder något.

Vi är en dimma. Ibland är vi många, ibland bara några få. Det går inte att se någon skillnad. Vi rör oss synkroniserat och glömmer att vi inte dansar till något annat än våra egna hjärtan. Att nudda gräset är att ge upp. Att tala är att dämpa musiken. Den som inte finns. Vi snirklar oss runt varandra och ingenting annat spelar någon som helst roll. Det är bara vi. Systrarna.

Det var inte alltid så. Inte när de var här. Människorna. De sa att vi var älvor och vi dansade för dem. De spelade fiol och lärde oss vad fiol var. Ibland försvann en syster in bland buskarna. Skriken av välbehag kunde höras enda till utkanten av dimman. Vissa systrar rörde vid varandra. Människorna tyckte om det. Slog ihop de stora händerna och bad dem att fortsätta. Klänningar föll och hud blottades. Människorna älskade vår hud. Hur mjuk och tunn den var. Vi frös och det var en ny förnimmelse. Vi nuddade gräset, låg nära varandra, för människornas skull. De njöt. Vi också. Vi gör alltid det. Människorna stannade tills solen blivit liten och gräset täckts av frost. De lärde oss vad frost var och sen försvann de. Vi ropade inte efter dem. Vi dansade istället.

Halvmånens strålar speglas i våra gröna ögon. Människorna älskade ögonen. Den lysande färgen och formen som de liknade vid stjärnor. Vi hukar oss över blommor och dricker i djupa klunkar. Smaken förstärks av halvmånen. Vi kan inte låta bli att dansa. Människorna undrade hur vi orkade och vi försökte förstå, men vi vet inte vad ork är. Vi kan inte stå stilla. Får inte. Klänningarna rör sig i vinden och blottar bara ben. Små, mjuka fötter. Det svarta håret faller från våra huvuden och böljar ner mot marken. Nuddar inte. Det var en lek, sa människorna. Inte nudda mark. Vi undrade hur det gick till, när de inte kunde sväva. De svarade aldrig. Vi frågade aldrig heller. Vi talar inte. Vi kan, men gör inte. Språk smakar bäskt, som vassa blomblad. Det finns ett gift i språket. Vi har alltid vetat det.

Silja tar täten i dansen. Det är hennes natt. Vi ska inte utmärka oss, ska inte minnas varandras namn, men människorna behövde namn på oss. Sedan dess rör vi oss i en ny formation. I natt är Silja först. Hon hamnar ofta där. Hennes glans är överlägsen och vi låter henne leda oss. Hennes ögon gnistrar extra starkt och halvmånen är hennes. Ändå är hon inte den första att ta av sig klänningen. Det är Faidra som låter tyget falla mot isgräset. Hennes hud är vit och ögonen svider av att se på den. Ändå gör jag just det. Jag och alla mina systrar. Faidras bröst gungar när hon dansar. Människorna blev förvånade när de såg att vi hade bröst. Som deras kvinnor, sa de. Vi bara log och la våra händer på de runda topparna. Faidra gör samma sak nu. Klämmer åt. Varför vet vi inte riktigt, men vi gör det ändå. Det smakar frihet att känna hud under fingrarna. Silja sluter upp vid Faidras sida. Låter sitt tyg lämna kroppen. Deras läppar möts och de dansar tillsammans. Skrattar. Dricker. Smakar.

Jag rör mig sakta. Har blivit en enhet för mig själv. Avskiljd. Ser Silja dansa med faidra, ser systrars tyg falla och jag kan inte låta bli att göra det förbjudna. Tänka. Jag låter tankar flöda genom kroppen och det smakar ovant. Förvirring. Jag dansar i otakt med mina systrar. Böljar osäkert över gräset och är nära på att nudda. Räddar mig i sista sekund. Sekunder. Dessa nya påfund tack vare människorna. Magen knyter sig och de ser att jag inte hänger med. Jag ser bara Silja. Hur hon trycker sig mot systrarna. Nakenheten. Jag önskar att det fanns musik. Vi ska inte önska. Inte bryta oss ur. Inte falla bort. Bara skratta. Dricka. Dansa så fort vi kan. Vara vackra. Silja lindar sina ben runt Faidra. De älskar som människor och jag kan inte sluta titta. De andra bara dansar. Ler och låter sina kroppar andas. Min klänning är på. Frasigt tyg rör sig runt mig och skiljer mig från mina systrar. Deras skratt. Silja njuter. Så ser det ut. Att det är Faidra som får henne att njuta så är bara en tillfällighet. Det kunde ha varit vem som helst. Det kunde ha varit jag. Jag önskar verkligen att det vore jag.

Människorna lärde oss mycket när de kom hit. Tid, ord, väder och känslor. Det sista slog vi ifrån oss. Vi kan inte känna. Ska inte kunna. De förklarade att hemma hade de fruar, kvinnor som de rörde vid och som levde med dem. Människorna berättade att de älskade sina fruar. Älskade. Mina systrar skakade på sina huvuden och jag följde dem, men jag förstod. Jag älskar Silja. Jag vill vara hos Silja och att vi ska vara nära varandra, ensama. Att vi ska tala. Jag skäms för tanken och skam är något jag inte ska kunna känna. Jag får inte känna alls. Sakta rör jag mig mot Silja. De vrider sig i luften och faidra ser rakt på mig för ett ögonblick. Jag vet att hon vet vad jag tänker. Att jag tänker. Ändå vägrar jag ta av mig klänningen. Måste gömmas i tyg. Dölja mig. Vi har aldrig velat dölja oss förut. Har aldrig känt andra behov än att dansa. Människorna behövde annat. De åt istället för att dricka näktar. Åt främmande saker och vi frågade inte vad det var. Frågade aldrig något. Jag tappar fokus och dansar åt fel håll. Stöter till en syster. Hon tittar på mig och ögonen blänker. Rycker lekfullt i min klänning. Böjer sig fram för att kyssa mig.

   ”nej!”

   Språkets gift sipprar ut och allt avstannar. Kroppar säras på och flyter ut åt varsitt håll. Tungor lämnar munnar och försvinner in i sina egna. Tystnad. En ny sort, utan bultande och tygfras. Ingen dricker näktar längre. De bara står. Svävar över gräset. Vassa blickar sticker i mig och frastyget bränner mot benen. Något samlas i ögonen. Vatten, kanske. Det som människorna drack. Vi fick smaka. Klart och tomt och genomskinligt. Alla ser. Alla ser, men ingen förstår. De backar undan från mig. Flyter ut över vinden. Bort.

Jag känner sekunderna forsa förbi. Vill glömma vad sekunder är. Ändå vet jag vad jag måste göra. Så jag ger mig in i dimman igen. De släpper in mig, vet inget annat, men de vet vad jag gjorde. Att jag smakade språkgiftet. Att jag bröt mig loss. Jag bryter mig in igen, närmare mitten. Mot Silja. Mot Siljas kalla kropp och piskande hår. Siljas glans och värme. Sträcker fram handen och rör vid Siljas arm. Inte som systrarna rör vid varandra, utan lätt. Försiktigt. Som jag tror att en människa rör sin fru. Jag går nära och talar igen. Vågar.

   ”Jag älskar dig”, säger jag, som jag blivit lärd. Sen gör jag det. Jag tar tag i Siljas hand och låter oss falla mot marken. Rakt ner i gräset. Det finns ingenting att förlora.