I cheated myself, like I knew I would

(mush som jag skrev igår kväll, tisdag alltså.)
 

Jag är väldigt bra på att göra första intryck. Jag stormar in som ett yrväder och har tankar och idéer, är snäll och varm, erbjuder mina skrivtjänster och strålar som en fakking sol. Jag kan följa med i samtal, vara witty och härlig och ge kärlek till höger och vänster.

 

Sen…sen börjar det. Framför allt om det handlar om business. ”Nej, Emma kommer inte”, låter det då. ”Hon försov sig.” ”Hon har ångest.” ”Hon har inte hört av sig.” ”Hon glömde.” Allt sånt. Och när jag väl dyker upp är det mer ”men shit, skulle jag göra det?” ”har jag fått det där mailet?” ”jag har inte de uppgifterna.” Jag mumlar fram ursäkter och försöker säga bra saker när jag förstår vad som händer men jag gör ju knappt det. Och ändå bara fortsätter jag. Låtsas hänga med och må bra, säger att jag orkar, säger att jo nu tror jag jävlaridet att det vänder. Men det vänder inte! Det vänder aldrig! Det blir värre! Och jag brukade inte vara såhär. Jag brukade vara en sån som gjorde saker. Men nu? Jag sover, äter inte ordentligt, kan verkligen inte hantera mitt hem (det har aldrig varit såhär illa), är destruktiv, kan inte hålla reda på mitt liv och vart jag ska och vad jag ska göra där, vet knappt vad jag heter ens. Det här är inte jag! Jag är ju för fan en smart och ambitiös person! Jag vet och kan saker! Men jag orkar inte. Jag gör verkligen inte det. Det är det värsta jag någonsin har varit med om, på riktigt. Inte just i de här situationerna kanske men över lag. Hela tiden. Och jag hatar hur besvikna alla blir. Hur de sänker sina förväntningar. And there’s nothing I can do. Jag blir bara sämre och sämre och jag kan verkligen inte se någon lösning. ”Skaffa en kalender” ”men bara diska då” ”gå upp på morgonen” I can’t do it. I can’t do anything. Jag orkar inte mer L


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0