hopelosthead

Jag hoppas att du är nöjd nu. Det är väl det absolut suraste jag kan säga, men jag hoppas det. För vi är fan inte nöjda. Vi ville ditt bästa. "det är det värsta", sa du, "att ni sa att ni ville att jag skulle må bra men ändå gjorde mig illa." Well, newsflash, det ville vi på riktigt. hanterade vi allt rätt? Nej, absolut inte. Jag vill inte börja gagga om offerter och sånt här i bloggen, men vi kan stanna vid att det var ett dåligt sätt att göra saker på. Dock är jag ganska säker på att det var det enda sättet. kunde vi ha pratat med dig? Nej, det kunde vi inte. Jag förklarade det med att du inte kan slå på en felande dator och förvänta dig att den ska fungera. Om problemet är att vi inte kan prata med dig, hur ska vi då prata med dig? Om jag frågar om vi kan ha ett möte och du svarar med en "kravlista" (jag hittade inte på det där ordet), vad ska jag då göra?

 

men vi ville kämpa. Förstår du ens det? Vi ville inte sparka ut dig eller mobba dig. Vi ville att dina kunskaper och din kompetens skulle finnas kvar. Däremot kunde vi inte leva i ett klimat där vi tystades ner med politisk retorik eller total oförståelse. Det gick inte. Vi kunde inte leva med att behöva gå ut från sammanträden och gråta och att mötet bara fortsatte som om ingenting hade hänt. Så vi avgick från våra styrelseplatser och sa upp oss från våra jobb. Vet du vad det inte är? Mobbing. Det är inte mobbing att literally fly från viktiga saker i våra liv för att vi faktiskt börjar bli rädda för dig.

 

Jag har brytt mig om dig i flera år. Du har varit en väldigt nära vän och förstått saker ingen annan gjort. Och jag trodde att vi kunde komma tillbaka dit. Istället tog du tillbaka din avgång och tog bort mig som facebook-vän. Vad fan ska ens det betyda? "Du har fan tappat det", skrev jag till dig. Det kan vara det sista jag säger till dig. det gör så ont, för jag önskar verkligen att vi kunde vara vänner. Det kan vi inte. Du har slutat vara den du var. Vi kan ju säga så här, att "I" i rubriken inte refererar till mig.

 

Allt jag ville höra var "förlåt om jag har fått er att må dåligt och känna att jag inte har lyssnat på er." Det krävs så himla lite för att be om ursäkt för att ha skadat någon. Det behöver inte att betyda att du ger upp, vet du varför? För det var inget krig! Du skrev "bara så du vet: nu är det krig." till mig på Messenger, men från min sida var det inget krig. Nu, däremot? Nu kan det väl vara krig om du vill. Ett tyst, bittert krig. Eller så kan jag bara sitta här hemma och önska som fan att du är nöjd nu när nästan hela kansliet har sagt upp sig och tre ledamöter har avgått (hittills). Det är alltså det som är mobbing. Det var fan en ny jävla definition.