hopelosthead

Hej Emma. Jag har några frågor till dig:

Varför är du hungrig så ofta?

Varför är du så ofta oförmögen att sitta upp?

Varför börjar du gråta till en fin låt helt utan förvarning?

Varför blandar du ihop sömn och självmordstankar?

Varför klarade du inte av att ta examen när det var hur lätt som helst?

varför går du runt med en obeveklig känsla av att du snart kommer att dö?

Varför känner du hela tiden att du inte har tid för något, samtidigt som du gör hur mycket som helst?

Varför känner du 0 förtroende för din psykolog?

Varför blir du tystare och tystare om vad du tänker och känner?

 

Jag vet svaret, Emma. Jag tror inte att du mår särskilt bra. Och jag har försökt skratta bort det här rätt länge nu, göra roliga saker och Power through, men...det går inte. Jag äter knappt mat (känns det som), sover jättekonstigt, orkar ingenting, tänker hela tiden på livet som något man kan avsluta, känner inte att jag har tid att gå i terapi...allt bara staplas upp. Så var det dags igen. Jag har ändå klarat mig länge nu, känns det som. Men tydligen får jag aldrig vara helt frisk.

 

Och grejen är...att jag verkligen inte vet vad jag ska göra åt saken. Visst, jag kan ringa vårdis och få nya meds. Visst, jag kan prata med min psykolog eller gå till en ny. men vad ska jag göra i längden? Så här kan det ju inte fortsätta! Jag kan inte leva i ett liv där jag helt plötsligt inte kan leva alls! Vad ska jag göra när jag vaknar som ett lik och somnar som en boll? Hur ska jag keep up appearances? Det måste man ju, eller? Om jag bara stänger in mig blir ju ingenting bättre? Och jag är så jävla rädd att det ska bli ännu värre. Att jag ska göra plan av de där läskiga tankarna. För jag vill inte det! Jag vill vara kvar i livet goddammit! Men...hur då? :(