hopelosthead

Haaajjj, nu är jag på min andra favoritbloggplats, min säng. Är inte på min säng, är i min säng. Visst menar man att man ligger ovanpå täcket när man säger "på sängen"? Eller?

 

Efter blogget igår (det första alltså) (hade typ glömt bort det andra woops) kom Robert hit. Det var helt abnormt länge sen vi hängde själva, så det var välbehövligt! Vi spelade in podd på balkongen i supersolen och den kom att innehålla mat- och dryckesskam, musik och annat vi brukar prata om ändå. Efter inspelningen pratade vi mycket om vänskaper som förstörts och varför folk är såna sämstingar, vilket min rubrik anspelar på, för jag sa det ungefär 70 gånger. Det blev stories från festivaler, hat på klipp-visare och progg samt mycket annat. Bra liv. Vi gick in, jag fixade mat och vi lyssnade på musik och pratade mer. Jag rantade om att jag blir arg över hans uppväxt (något gränslöst ja), vi åt sockerkaka med superglasyr som mamma hade bakat, vi jämförde erfarenheter av nöjesmasakern (trauma respektive glädje) och hade allmänt trevligt. Hans färdtjänst kom alldeles för jävla tidigt, men jag fick underhålla mig själv med facebook och musik och...väldigt mycket ångest, tydligen. Jag är väldigt duktig på just att ha ångest. Eller alltså, hur är man duktig på att ha ångest? Ingen aning.

 

Idag har jag mest gjort ärenden med pappa. Hämtade ut nya mediciner (!!!), handlade lite och köpte korv på biltema jäää. Apotekspersonen var Amazing (linero är lunds bästa apotek shout out) och fåglar sjöng och snaaart kommer lilla. Det är fan folk här jämt. Livet är bra ändå.