hopelosthead

Så...allt känns sämst och solen är i moln, så vad gör man? man siffrar. Det är det man gör. Yall know the deal. Sit back, read, and move on with your lives.

 

1

Det sjukaste är att jag trodde att det var jag som vann. Hur tror man ens det? Varifrån fick jag idén att jag, som varit i underläge hela tiden, skulle ha vunnit. Men det kändes verkligen så från början. Som om jag gick med huvudet högt och hade alla möjligheter i världen. men jag är kvar på samma ställe. Sitter på samma balkong som jag grät på för två år sen, samma säng som jag inte kunde somna i, samma värld. Och du är någon helt annan stans. Du är driven och lycklig och samtidigt är det du som har varit med om tragedin. Hur är det möjligt att det är du som var med om tragedin och jag som förlorade på samma gång? Hur?

 

2

Jag skulle vilja veta vad du tror att målet är. Vad du vill uppnå. Vad du tänker när du tänker på mig. Om det gör ont, om du skrattar åt gamla skämt när de kommer upp, om du är arg, om du har ett mål. För jag vet verkligen inte vad målet skulle vara. Vad vi skulle kämpa för. Är det bara klarhet? Vad ska klarhet egentligen ge? Ska vi gå åt varsitt håll och bara...vara nöjda med livet sen? Ska det göra någon skillnad? Jag skulle ju vilja tro det, men det känns ju bara filmiskt. Som om vi har en massa ouppklarade knutar. Eller oupplösta, eller vad man ska säga. och det vet jag egentligen inte om vi har. Det här sa inte så mycket, men det får vara så.

 

3

Jag vet inte vad ja gska göra om du försvinner. Hur jag ska hålla upp en relation till dig när du inte är här. Och jag vill vara glad för din skull, vill hoppas på det bästa, men jag får panik när jag tänker på det. Att du inte har någon anledning att vara här. Att du inte behöver den här platsen. Att du inte behöver mig. Jag är viktig för dig (även om jag ofta glömemr det), men du behöver inte mig. Du kan flytta runt, göra vad du vill. Jag skulle fan knappt flytta inom lund, eller inom järnåkra! För jag behöver folk! Och dig! Får man behöva sina vänner? Får de vara så viktiga?

 

4

Det kommer att komma en dag när du inser vem jag egentligen är. Att jag är precis exakt lika bra och dålig som alla andra. Att du inte måste lyssna på mig. Den kommer snart, dagen, och det kommer bli jävligt konstigt. Jag kommer fortsätta gorma och du kommer säga "ja, Emma, jag vet." Jag kommer inte vara beredd, fast jag skriver det här. Jag kommer krama dig jättehårt och du kommer krama tillbaka och sen kommer du gå iväg, för du kommer ha planer med andra coola personer. Och jag kommer plötsligt vara hon som sitter kvar hemma. igen. Det kanske inte är det rimligaste jag sagt, men det känns så. Som om jag lever på lånad tid. Vilket ju är ganska töntigt, men så är det.

 

Oj vad muntert. Men solen skiner nu, så jag går. Hejdå.