hopelosthead

(kryptiskt mush. Tar jag igen hela 2018s brist på mush i maj? Ja, det gör jag. Kommer ett vanligt inlägg också om en stund.)

 

Jag vill veta var det började. Den "stora sorgen". Den som tog sig uttryck i demoner och övergreppsfantasier. Jag tänker på när någon sa att det var för att jag hade ett tråkigt liv. Att jag liksom inte hade något på riktigt utan var tvungen att hitta på. Och så...var det ju inte. För det sitter en stor klump sorg bakom revbenen på mig, alltid, varje dag. Ibland kommer den ut. Igår var en sån dag. Plötsligt pratade vi om allt det där som skavde, min Lolita-ångest, vad man nu ska kalla det. Och ännu plötsligare gick jag in på toa och började storgråta. Det liksom...läckte ut sorg genom ögonen. Inte en vanlig gråt, utan bara ett läckande. Det tog slut efter typ tio minuter. Då behövdes inte mer. Men det satt i. När jag kom hem ville jag lyssna på "emma black-låtar", som den i rubriken. Och sorgen följde med in i drömmen. Jag kom precis ihåg den.

 

I drömmen går jag runt utanför sol. Jag har precis hittat mina skor, men märker att jag inte har någon käpp. Jag vet inte varifrån jag har beställt färdtjänst hem, och efter en stund inser jag att jag nog inte ens har bokat. Så jag kommer inte hem. Jag ser mina annor och några andra, så jag går helt blint (eller vad man ska säga) fram till dem. När Anna H frågar hur det är börjar jag supergråta och försöker förklara att jag inte vet var jag är, varför jag inte har någon käpp eller vad jag ska göra. Det kändes i hela kroppen att nu, exakt nu går allt åt helvete. Det är nu det händer. Och det är något barnigt med hela den där känslan. Att leta efter någon som finns, någon som förstår. Den största sorgen är ju att ingen de fakto förstod. Att 0 vuxna hörde och förstod. Jag tjatar kanske men det är ganska tjatigt. Jag vill hitta ett utlopp för sorgen, men tills dess sjunger jag viktoria tolstoy och skriver trams. Men skit samma, nu ska jag äta mat och sen skriva vanligt.