helt ärligt finns det någon som är hel?

Rubriklåt: Sand med Molly sandén (och ja, det är svinroligt att hon har en låt som heter sand)
 
"Vad är det för fel på mig?" är ju en rätt vanlig fråga att ställa. Jag tror att alla har ställt den. men alltså, seriöst, nu vill jag veta. Vad är det för fel på mig? Jag förstår inte! Varför blir inte jag frisk? Jag har liksom gått hos psykologer någorlunda regelbundet hela mitt vuxna liv och hos kuratorer från elva års ålder. Jag har tagit antidepp i två och ett halvt år. Jag har jobbat med mig själv så mycket att det knappt går att fatta. Men jag är inte frisk. Jag blir faktiskt över lag sämre, kul va?
 
Så jag tänkte att jag hade adhd. Det kändes som ett festligt fack att bo i. Men...varför kan jag inte ha en sysselsättning? För jag kan ju inte det! Min arbetsförmåga är typ 25 procent, kanske 50 om jag har väldigt flexibla tider. Jag är så trött och jag får så mycket ångest av yttre omständigheter (typ transporter och andra människor). "Men emmmma du orkar ju hänga med dina vänner!" 1. Ni anar inte vad jag har jobbat på min sociala förmåga, 2. Jag sitter mest stilla på min soffa med en vän i taget och 3. nej jag orkar inte alls jag blir ju jättetrött! Lider jag av någon slags utmattningssyndrom? Hur vet man det?
 
Och så var det det här med disosiation då. För visst är det det det är (vilken goals mening), min emma black-grej och allt det där? Att jag liksom kan "känna när hon är around" och märka det på mitt beteende utan en trigger? Vad är det annars? Det har ju inte slutat. Jag har lärt mig att bete mig, men det har inte slutat och det...borde nog sluta har jag en känsla av. Men det är inte bara det, för min hjärna är ju helt jävla weird. Den går för fort och i konstiga vägar och ingen annan verkar tänka som jag? Usch det låter så snowflake-igt, men vad fan blir allt det här (+ ätstörning som jag ju tydligen har, emetofobi, ibland självmordstankar och en massssa andra symptom som jag inte ens kan komma på nu) för diagnos? Har jag flera? Eller, det läskigaste av allt, tänk så har jag ingen alls? Tänk så får jag aldrig en utredning eller tänk så får jag det och så säger de att jag inte har något och bara är lat och att jag borde get my ass to a heltidsjobb? Det går inte det går inte det går inte! Att gå i trappor och åka tunnelbana får mig att börja gråta, förstår ni ens hur jävla weak det är? Huuuur skaaaa dettaaaa gåååå?

Kommentarer
Postat av: Shass

Till att börja med så är det från och med HÄR och NU stopp med att säga "weak" om någonting som har med psykiskt mående att göra. Det är inget svagt med att vilja gråta/få panik/vilja dö av att gå i trappor, åka tunnelbana, vänta på färdtjänst, behöva skriva inköpslistor, inte få ihop måltiderna under en dag, ha spöken i skallen, vilja sluta existera för att det finns främlingar i taxin eller någonting annat. Inte. Svagt. INTE. Asjobbigt, besvärligt, krångligt, fördjävligt, inte alltid lätthanterligt, ja. Men svagt, NEJ.

Så. Då var vi överens om det.

Jag tycker det är fördjävligt att du inte fått en ordentlig utredning än när du har gått hos kurator/psyk så mycket och så länge. Begär en utredning PRONTO och fortsätt tjata tills du får en. Du ska ha en utredning och du ska få en diagnos. Om de djävlas så ge mig deras telefonnummer så ringer jag och skäller ut dem. Och jag hatar telefoner och ringningar så jag menar fanimig allvar när jag erbjuder mig frivilligt. Jag är så förbannat trött på psyks undanflykter och skitsnack och halvmessyrer så nu ska det banne mig röra på sig här annars djävlar...

Det finns en diagnos där någonstans som passar in på dina problem. Eller två. Eller tre. Oavsett det är en eller flera så finns de och det finns hjälp att få och den hjälpen ska du ha så du kan orka leva varje dag. Hur jobbigt det än är så försök säga ifrån om det hos din psykolog. Du ska inte behöva må asdåligt, inte orka ur sängen, ha ångest, inte kunna/vilja äta, inte orka med livet när de faktiskt kan göra något. Och då inte bara proppa i dig en massa mediciner (som kanske inte ens är rätt mediciner eftersom de tydligen inte ens gjort en djävla utredning, morr morr morr morr morrr!!!), utan hitta en terapiform som fungerar för dig. Du har rätt att och är värd att få leva och må bra inte bara ibland eller under korta stunder.

Jag vet och förstår att det är asjobbigt. Men säg ifrån. Kräv en utredning. Sparka på dem. Om du inte klarar av det själv, så ta med dig någon (familj, syster, vän, mormor) som kan stötta dig och bita ifrån tillsammans med dig. Det är deras (psyks) jobb och skyldighet att hjälpa dig. Det är det de har gått i skolan för i 725346 år, för i helvete.

Morr.

Kram. <3

2019-03-20 @ 00:01:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0