hopelosthead

Det är svårt att skriva början på ett inlägg. Jag suger på det. Jag kan börja med att Ebba just gick från msn, och så ska jag skriva om henne litegrann. Hon är liksom..en sånn där..bra person! Det är svårt att förklara bra personer, men jag känner inte så spec många som är just sånna där. Alla andra är inte dåliga personer, men liksom, äh, hur svårt var det här då. Jag gör det nog svårare än vad det är, tror jag. Ibland låtsas jag att jag inte kan förklara för att jag inte vill. Det är svårt att liksom, släppa. Det är det bra personer är bra för, tror jag. Alla de här tankarna har suttit i mig idag, men när jag läste Ebbas blogg så började dom bubbla och vilja ut, det bubblar ofta så i mig. Men jag trycker ofta ned bubblorna, och jag är rädd att de ska fastna. Därför bloggar jag.

Jag vill kunna spela gitarr, och jag vill kunna skriva. Ord och toner är det finaste vi har här i livet. Det tillsammans blir musik, och musik är det mest ärliga man kan få. Det är det bästa ordet jag har för gitarr, ärlig. Någonting rent och svart, vissa texter ger mig sånna vibbar också. X. vem med Linda Benktsing, men det var ett dåligt exempel. Äsch, jag hade det ju just i huvudet. Men jag brukar säga att det finns två sorters poesi, en vacker och en ärlig. Eller det brukar jag ju inte säga, där ser man, ännu en sak jag gör-jag kom ju fan just på det. Och så låter det så mycket klokare när jagbörjar snacka om att jag brukar säga så.

Nu har det slutat bubbla i mig. Tror jag. Så jag kan säga att jag snart ska på sånggrupp. Vi ska sjunga se du stjärnan i det blå, men vaffan, det vill jag inte!! Det känns helt sick, och det är ju sjukt hög också! Jag kommer cracka mig. Crack är mitt nya favoritord, dock inte större än bjebb, med E. bjäbb låter töntigt ju. Nu ska jag kanske träna lite gitarr nu när jag är själv hemma, får sånn vilja till det när jag bloggar.