hopelosthead

Jag får hela tiden höra hur otrolig och fantastisk jag är, för att jag klarar av allt som alla andra klarat av som en självklarhet. Visst är det konstigt? Jag är väl inte bättre än de, eller..sämre? Eller vadå?
Jag minns första gången jag träffade Juliana. Hon tjatade om hur självständig och coool jag var. Men va, liksom..gämmfört med henne då eller? Eller va menar hon?
Nej, nu fakar jag bara. Jag är ju blind och allt det där. Och det är ju otroligt. Helt fantastiskt är det ju, o my god, hon är blind och kan sy på maskin! Sy fattar ni? Och vet ni? Hon kan gå också. Och prata. Och sjunga och skriva på tangentbord. Och allt annat hon kan. Nu är jag sur!