you got ashtrade!

Nu har mamma förhört mig på engelskan i ett århundrade! Vi kom på ett nytt verb, som ledde till en skräckfilm. Ashrrade. Det är verbet av ashtray, askfat. Så tänk er en film. En människo kommer ut på trappan och ser ett askfat på trappsteget. Dagen efter det dör människon och någon säger med spooky röst "you got ashtrade!". Moahahaha! Dsssutom sa vi många roligheter. Mamma: gift? Emma: married. Mamma: hahahahahaahahahahahaha. Emma: poison! Jaja. Var även på skrivargruppen och skrev ett hemma hos-reportage hos djävulen. Hnn hette Lennart, muahahahahahahahaahahahahahah. Äsch, ska lägga in texten i kommentarerna, så de ser bra och fint ut. Äsch hejdå.

Kommentarer
Postat av: Emma





Hemma hos djävulen



Satan bjuder på kaffe!



Jag och några andra journalister tog tunnelbanan ned till presskonferensen nere i helvetets mörker. Vår första insikt var att vi hade fel, helvetet var inte alls speciellt mörkt. Det lystes upp av eldarna som brann lite här och var. Jag hade förväntat mig torterade kroppar och aska lite överallt, men jag blev gruvligt besviken.

”Vi försöker snygga upp i röran” hälsade djävulen oss. ”Belse, Bubbe! Gå och ta deras kappor!”

En knotig hand sträcktes ut och jag lämnade motvilligt över min kappa. Det skulle jag verkligen ha avstått ifrån. Kappan slängdes på elden med ett sprakande swish. Att döma av de skrik som följde hade även mina kolegors kläder utsatts för denna behandling. Det var först då jag insåg allvaret i situationen. Vad gjorde jag här?

”Slå er ned!” log djävulen, hans tänder var förvånansvärt vita. ”Kakorna anländer snarast.”

Det kan ha berott på hans högtidliga ton eller kanske det faktum att min kappa brändes till aska, men nu började jag bli rädd på allvar. Jag funderade på att springa därifrån, men då såg jag djävulens köxa komma in genom dörren med kaffe och kakor.

”Tack, Lusy lilla.” djävulen tog en kaka. ”Följ mitt exempel!”

Jag var den andra som tog en kaka, Dagens Nyheter-divan var givetvis först. Till min förvåning var kakan både god och välsmakande. Eller vänta nu, det där var synonymer. God och hembakt, det låter bra. Fast vilket bageri skulle sälja kakor till helvetet?

”Så”, började jävulen och smålog groteskt. ”Några..frågor?”

”Hur kommer man till helvetet efter döden?” frågade en ragata från Sydsvenskan på bred skånska. (jag fick det förklarat att hon faktiskt sa något.)

”Jo förstår du, det där är en myt. Man kommer inte hit ner efter döden. Känner ni er döda?” frågade han i lättsam ton och jag var nog inte den enda som tittade ner, bara för att vara säker. Jag var inte död. DN-divan harklade sig och jag berädde mig på en lång utläggning.

”Vad anser du om de många namn du givits, jag menar, du heter ju en massa saker, jag menar, vad heter du egentligen?”

”Ni får lova att inte publicera det här”, började han och alla nickade fast de givitvis skulle det. ”Jag heter egentligen…detta är svårt för mig att säga, men jag heter faktiskt Lennart.”

Alla log ansträngt i tron att han skämtade, men ”Lennart” såg verkligen förkrossad ut.

”Hur ser en vanlig dag ut för dig, eh, Lennart?” pep en nittonåring från någon patetisk blaska utan försäljningssiffror, kan ha varit aftonbladet.

”Jag går upp, dricker mitt morgonkaffe. Läser tidningen…”

”Vilken tidning?” kom det samfällt från alla.

”Det ni! Det kan ni fundera på! Sen går jag och lägger mig igen, för jag har så oerhört lite att göra om dagarna!”

”Åh”, suckade vi alla, falskt beklagande. ”Vad tråkigt…”

”Ja, det är för fan i helvete en satans pina!” skrek ”Lennart” och vi ryckte till en aning. ”Men nu ska det bli ändring på det, flickor.”

”Jasådu Lennart, hur då?” frågade jag muntert.

”Nu har jag ju er. Ni kan inte komma här ifrån. Nu är ni mina, flickor.”

Mitt i all skräck insåg jag det bisarra i situationen. Djävulen hade i praktiken skickat ut en kontaktannons till journalister, han var ju rätt slug! Dock var jag slugare, som ni snart får se. Fast om ni är blinda kan ni inte se det, så då får ni skita i det.

”Vi kan rymma!” skrek någon.

”Kan ni? Jag har ju bränt upp era kappor. Där fanns nycklar, kort, plånböcker..rubbet!” Lennart hånskrattaee iskallt.

”Åh, nej!” skrek alla. Fast egentligen inte..för jag skrek inte.

”Du, Lennart. Din högtravande bastard. Har du någonsin hört talas om handväskor?”

Jag tackade Lusy för kakorna och gick min väg med väskan svängande över axeln, nycklarna skramlade. s

2008-10-20 @ 20:43:34
URL: http://hopelosthead.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0