hopelosthead

Speglar Många år har paserat sedan jag sist såg mig i en spegel. Många sömnlösa nätter har jag väntat vid en dörr i förhoppning om att få se hur mitt hår ser ut plattat eller hur jag ser ut i profil. Det är en hopplös strävan. Speglarna vill helt enkelt inte ta emot mig. Mina drag studsar av den matta glasytan. Det gör ont, men speglar känner inget medlidande. Speglar är kalla tingester utan personlighet, det är vad jag intalar mig sent om natten. Stulna speglar, älskade speglar fulla av repor, speglar utan själ. De är alla lika kyliga. En spegel kan bevittna ett mord och ändå aldrig ingripa. Speglar kan inte gråta, inte ens åt mig. De bryr sig så lite om en stackare som jag att de inte ens vill nedlåta sig ett hånskratt. Speglar är skoningslösa och tonåringar är martyrer. De låter spegelns blick nagla fast dem i timmar åt gången. De fastnar i alla fall. Inte ens min imma syns på spegelglaset inatt.