hopelosthead

veckans kursskrivelse.

Frihet är ett ord. Egentligen, det är bara ett ord. Ett ord som hörs ofta, ett ord med stor betydelse, men ändå bara ett ord. Det är konstigt hur ord väcker känslor inom oss. Ord betyder ingenting, är bara instängda bokstäver på ett papper. Frihet är ett slagord och ett förbrukat hejarop, men mer än så är det inte. Om du verkligen vill förstå vad frihet som sådan är har jag ett förslag. Lås in dig. Be någon du verkligen avskyr att stå vakt och gärna tortera dig. Sedan låser du. Du ligger på ett hårt golv och kvider, vatten är en bristvara och din vätskeersättning är forsar av ångest. Väggarna kryper inåt mot dig och dörren har snart rivmärken. Efter en månad frågar vi oss igen vad frihet är. Fortfarande ett ord. Nu är det ett ord viskat genom spruckna läppar, men ed strupe hopsnörd av törst och inre plågor. Ordet blir till slut ett skrik, ett dånande vädjande som skakar gallren runtom dig. Det blir det enda du kan tänka till slut, det blir ditt syre. Du flämtar och kvävs av din egen trångsynthet. När du blir utsläppt får du känna friheten igen. I alla fall till en viss grad. Begränsad, likt luften på en snöig bergstopp, men likväl frihet. Jag frågar dig nu, känner du bokstäver i ditt hjärta? Är det stavelser du andas med syret? Frihet är trots allt bara ett ord och du kan göra vad du vill med det. Ordet är faktiskt aldrig fritt.