hopelosthead

Rädd

Rädd. Det är det hon är, inser hon. Hon stannar upp och smakar på ordet. Tungan skrynklas ihop av den bittra tonen som ordets smak har, rädd. Så många gånger har hon hört ordet, så många gånger har hon ryckt föraktfullt på axlarna åt det. Om man är rädd är man svag, om man är svag är man osjälvständig och om man är osjälvständig blir man beroende av andra. Det får inte hända. Det är något hon vet, hon får inte bli beroende av en annan människa. Hon har gjort misstaget förut och tänker aldrig lita på någon igen. Hon måste överleva ensam, för ensam är stark. Ändå är hon rädd.

Så, vad är hon rädd för? Hon rannsakar sitt inre efter orsaker. Jag är väl ändå inte rädd för mörkret, tänker hon oroligt. Mörkret som alltid har varit hennes bästa vän, en vän i svart sammet som alltid funnits där. En vän som håller hemligheter och som aldrig avbryter. Inte kan hon väl vara rädd för honom efter alla dessa år? Nej, det känns inte troligt. Så vad är hon då rädd för, där hon går på grusvägen mot sitt hus? Att överfallas? Hon har hört om våldtäktsdraman i just det här området. Men hon gick ju kursen i självförsvar, så hon borde veta vad man ska göra med och åt sådana människor. Det är inte det hon är rädd för. Hon lyssnar efter obehagliga ljud, men där finns inga. Kanske det är tystnaden som skrämmer? Nej, nu börjar det bli lite långsökt. Tystnaden kan väl inte göra henne något. Det är ju så enkelt att försvara sig mot den. Man behöver ingen kurs i självförsvar för att bryta tystnad. Hon drar ett djupt andetag och börjar sjunga på en låt. Tystnaden är förkolnad och krossad, men hon är lika rädd som förut. Kan rädslan ha något att göra med skräckfilmen hon sett dagen innan? Blotta tanken får henne att hånle. Vadå, fnyser hon, den var ju inte ens läskig. Att bli rädd för skräckfilmer lämnar hon helt åt småbarn och lättskrämda töntar. Sådana som skriker högt när man klappar dem på axeln eller som skakar av skräck när de hör djup musik. Föraktet lyser formligen om henne där hon går. Ändå är hon rädd. Så här rädd har hon kanske aldrig varit. Antingen det eller också märker hon det först idag. Hon vet inte och ser egentligen inte meningen med att analysera. Det är ju ändå ingen som hör.

Huset kommer närmare. Ett oansenligt hus, utan spår av varken förfall eller renovering. Hon får känslan av att det är huset som kommer emot henne och inte hon som kommer mot huset. Hon kikar motvilligt in genom alla fönster, försöker se om där finns någon ledtråd. Där inne finns inga svar på hennes frågor. Hon tar mod till sig och går upp för trappan. Vad kommer hon att finna? Hon vet inte. Mamma och pappa som hånglar, mamma och pappa som bråkar och skriker, pappa med flaskor omkring sig eller en normal familj vid köksbordet redo att inta kvällens middag? Kvällens middag som kan bestå i allt från en kulinarisk måltid gjord med kärlek till hämtmat eller mikrovärmd depression. Huset är kanske tomt när hon kommer, som det ofta är. Hon vet inte hur många medlemmar hennes familj kommer att ha ikväll, hon vet inte och hon bryr sig inte nämnvärt. Det är vad hon alltid säger i alla fall. Låt dem göra vad de nu vill, det kunde inte spela mindre roll för henne. De kan vara otrogna, dricka sig redlösa, baktala varandra och i slutändan bedyra sin eviga kärlek till den andra. Det skulle ju inte precis vara första gången heller. Den bittra smaken hon får vid tanken är bekant, inser hon. Kände hon den inte alldeles nyss?
Det är stundtals obehagligt att få insikter. Den här är inget undantag. Plötsligt förstår hon varför hon är rädd. Hon backar undan från huset, orsaken personifierad. Det är inte mörker hon är rädd för. Inte heller är det pedofiler, skräckfilmer eller något annat trivialt. Hon är rädd för sitt eget hem, sin egen familj och hon är rädd för att vara ensam. Ensam är inte stark längre.