hopelosthead

Upphätsningen stiger i mig som en pasionerad tsunami. Hungern river och klöser som klorna på en ensam och utmärglad strykarkatt. Lusten dunkar i mig som en hammare som aldrig riktigt slår i spiken i brädan som är du. Din själ darrar framför mig och dina andetag är en symfoni i mina öron. Jag spänner musklerna som strängarna på en älskad elgitarr och tar mitt språng. Som en glittrande puma är jag, kastar mig över dig som det täcke du låg insvept i när jag fann dig. Du skriker inte utan förblir tyst, som en vägg av passiv acceptans. Jag sliter i dig, försöker uppnå en reaktion men likt en död mus ligger du stilla. Jag skakar dig och dina tänder flyger som avrivna fjärilsvingar. Mina tänder däremot vet precis var de ska och vill vara. Likt bortsprungna hundar hittar de hem, kryper in i sitt varma bo. Min njutning är ett jordskred och en lavin av hänförelse när jag tillfredställs. Ruset varar inte länge och jag vet att avtändningen blir lika svår som en vinande orkan. Tungt faller jag mot marken som en murken trädstamm. Jag är mätt nu.