Lund i lågor
från skrivargruppen igen.
Lund i lågor
Jag vill verkligen, verkligen inte skriva den här krönikan. Som krönikör på Sydsvenskan har jag dock inget val. I dessa tider finns det inte plats att bre ut sig över triviala saker, som ni vet att jag älskar. Det finns bara en rubrik jag kan använda, den ni ser ovan. Jag hatar att beskriva den värsta tragedin på nästan fyrtio år med en klatchig allitrasion. Min ångest är grännslös, och det säger jag inte bara för att verka emotionell och dramatisk. Jag får ont, en molande värk i vågor genom kroppen. Jag vill föra över min smärta, teleportera den till den jävla lägenhetspyromanen som står bakom så många livs brutala avbrått. Jag vill visa honom eller henne hur många lungor som skulle kunna varit fulla med luft och inte eld, jag vill så gärna visa hur många hjärtan som kunde slå istället för vattenpumparna. Vårt vatten går till spillo och våra liv släcks ned. Lund var en älskad studentstad, bostäder var det givetvis trångt om men alla kunde tränga ihop sig ganska bra eller hur? Om vi då hade vetat vilken bostadsbrist vi skulle falla ned i, då skulle vi inte ha gnällt så jävla mycket. Eller, tror ni det? Vi som var så stollta över våra många böcker, inte visste vi att handskriftsarkivet skulle vara en hög av aska på marken. Om skoleleverna hade vetat hur många skolor som aldrig skulle se september, tror ni då de skulle ha fortsatt skrika om orättvisor och dålig skolmat och favorisering och allt det där som skolbarn gnäller om.
Det är konstigt, folk säger ju att eld är så varmt. Att man ska brännas ihjäl, det är ju dessutom sommar i allra högsta grad. Är det inte besynnerligt då att jag fryser till is här inne, kan ni föreställa er hur kallt det är? Snönn i Norrland är rena solparadiset, det lovar jag. Jag kan gå genom elden och inte känna någon värme. Det här blir den sista krönika som någonsin publiceras. Det är slut nu.
Karolin Bäckstrand
(ja, jaghade en period där där jag skrev bylines på allt jag gjorde..)
Lund i lågor
Jag vill verkligen, verkligen inte skriva den här krönikan. Som krönikör på Sydsvenskan har jag dock inget val. I dessa tider finns det inte plats att bre ut sig över triviala saker, som ni vet att jag älskar. Det finns bara en rubrik jag kan använda, den ni ser ovan. Jag hatar att beskriva den värsta tragedin på nästan fyrtio år med en klatchig allitrasion. Min ångest är grännslös, och det säger jag inte bara för att verka emotionell och dramatisk. Jag får ont, en molande värk i vågor genom kroppen. Jag vill föra över min smärta, teleportera den till den jävla lägenhetspyromanen som står bakom så många livs brutala avbrått. Jag vill visa honom eller henne hur många lungor som skulle kunna varit fulla med luft och inte eld, jag vill så gärna visa hur många hjärtan som kunde slå istället för vattenpumparna. Vårt vatten går till spillo och våra liv släcks ned. Lund var en älskad studentstad, bostäder var det givetvis trångt om men alla kunde tränga ihop sig ganska bra eller hur? Om vi då hade vetat vilken bostadsbrist vi skulle falla ned i, då skulle vi inte ha gnällt så jävla mycket. Eller, tror ni det? Vi som var så stollta över våra många böcker, inte visste vi att handskriftsarkivet skulle vara en hög av aska på marken. Om skoleleverna hade vetat hur många skolor som aldrig skulle se september, tror ni då de skulle ha fortsatt skrika om orättvisor och dålig skolmat och favorisering och allt det där som skolbarn gnäller om.
Det är konstigt, folk säger ju att eld är så varmt. Att man ska brännas ihjäl, det är ju dessutom sommar i allra högsta grad. Är det inte besynnerligt då att jag fryser till is här inne, kan ni föreställa er hur kallt det är? Snönn i Norrland är rena solparadiset, det lovar jag. Jag kan gå genom elden och inte känna någon värme. Det här blir den sista krönika som någonsin publiceras. Det är slut nu.
Karolin Bäckstrand
(ja, jaghade en period där där jag skrev bylines på allt jag gjorde..)
Kommentarer
Trackback
