hopelosthead

Jag var en djup unge förr alltså. Här sitter jag och läser noveller som jag har skrivit och annat. Inte såå länge sen ändå. Tre år eller så, inte ens det! And it´s gooood!:o liknelser, djupa iakttagelser och fina miljöer. Det skrämmer mig lite faktiskt. Jag skriver inte sånt längre. Jag skriver bara deprimerande poesi. Jag såg ner på depression på den tiden. It scares the livin shit outa me! Jag vet att ni inte bry mina emma-betraktelser, men hon är så intressant på nåt konstigt sätt. Alla som kände mig bra då säger också att jag har förändrats. Jag var inte rädd då, säger mamma. Kanske sant. Och jag var mer självsäker också tydligen. Ja, jag håller väl med. Men det är jättespännande det hära! Jag liksom både hatar och älskar den där ungen. Nu gowlar för övrigt sara och mamma colours of the wind där ute och growlar heter det.:D nej, varför började jag detta inlägg? alla vet ni svaret.